WORK: | 2017 | 2015-16 | 2014 | 2013 | 2012 | 2011 | 2010 | 2009 | 2008 | 2007 | 2006 | 2005 | 2004 | 2003 | 2002 | COMMISSIONS | SHOWS

 

 

2010-08-26  sq

Kristoffers små rutor skapar storslagna verk

Arbetarbladet 100826

Zetterstrands kakelmosaik lillhagsbadet gävle tile mosaic
PIXELMOSAIK. Konstnären Kristoffer Zetterstrand skapar först sina verk, som det nya mosaiklandskapet på Lillhagsbadet, i datorn med 3D-programmet Maya.

Om jag spenderar för lång tid i en dator-animerad värld drabbas jag ofta av yrsel, illamående. Samma slags obalanserade förvirring hamnar jag i av Kristoffer Zetterstrands datorspelsinspirerade konst. Men misstolka ej – det är ett härligt verklighetsmorfande han bjuder på i sina målningar där traditionellt landskapsmåleri möter ett slags arkadkonst av pixlighet. Glädjande nog har Konstcentrum engagerat Zetterstrand som konstnär för att, enligt enprocentsregeln, smycka nya Lillhagsbadet. Kristoffer Zetterstrand är en av landets mest spännande konstnärer i det unga gardet.

Efter att ha sjunkit in i hans fantastiska målningar, är det lite av en besvikelse att se hans mosaik på Lillhagsbadets väggar, mer framkallad av uppdragets begränsningar än Kristoffer Zetterstrands talang. Verket brer ut sig över alla fyra väggar i form av ett kakelmönster, där varje ruta blir ett slags avlång pixel, och det som träder fram är ett landskap med moln, vatten, kaktusar och pixliga solstrålar. Om man har tillbringat timmar framför gamla datorspel, i genrens oraffinerade gryning, känner man igen estetiken. Bilderna byggs upp av mindre rutor, och i den dåliga grafikens era var varje ruta fullt synbar. På så sätt för Zetterstrands konst tankarna till Georges Seurat och Paul Signac, men här i en utvecklad pointillism för en digitaliserad värld (pointillismen målade med punkter istället för att blanda ut färgen).

Även om jag tycker att Kristoffer Zetterstrand är mer spännande i sina målningar, har han fått flera uppdrag att skapa offentlig konst, bland annat sju stora mosaiker på Bromma gymnasium. I uppdragets begränsning på Lillhagsskolan såg han inte en hämmande effekt, berättar han, utan en utmaning, eftersom ”en begränsning tvingar en till att göra saker som man inte behärskar, och då kan man förvåna sig själv”.

Den uråldriga mosaikkonsten har fina anor, men har gått i stå konstnärligt sedan de historiska glansdagarna, något som en enstaka Ernst Billgren inte kan påverka. Men i den datorspelsinspirerade pixelkonsten finns det en naturlig utveckling för mosaiken, eftersom både bitmapgrafiken och mosaiken utgår från samma modell – små pusselbitar som bygger upp större bilder och mönster.

Mosaiken på Lillhagsbadets väggar började där hans konst brukar börja, i det tredimensionella skissprogrammet Maya som ger en myriad av möjligheter och vinklar att se verket ur. När han sedan börjar måla, låter han ändå inspiration och infall ge liv åt den sterila 3D-världen. I målningarna möter ett klassiskt måleri, stundtals nästan parodiskt klassiskt, främmande element i form av inkräktare från en digital värld. Surrealism uppstår i mötena, som när en hand (Guds finger som ger Adam liv i Michelangelos takfresk i Sixtinska kapellet?) möter en attackerande liten karategubbe, gravt pixlad. Ofta är det en bild som visar en människa som har skapat en värld som denna betraktar från ovan.

Han har också konstnärligt utforskat det som händer när spelaren dör i spelet ”Counter Strike”, där man likt en ande blir fri för en stund att undersöka tillvarons ramar och se mönstret i matrisen.

Zetterstrand är naturligtvis inte ensam om den digitala inspirationen – andra som kan nämnas är Milton Manetas sovande Super Mario och John Paul Bichard med flera – och de följer i Roy Lichtensteins fotspår, som förde in serietidningsestetiken i konsten.

Men Kristoffer Zetterstrand är inte en digital konstnär, vad nu det är. Han är en målare av rang, det är där han har sin hemvist.

En sak till: Mosaiken på Lillhagsbadet är inte den enda pixelkonsten i Gävle. Ni minns väl Bigert och Bergströms pixelpalm på Konstcentrum. Palmen hade passat in bra på badet, om den hade klarat av den klibbiga värmen.

Kristian Ekenberg

Originalartikeln finns Här