WORK: | 2014 | 2013 | 2012 | 2011 | 2010 | 2009 | 2008 | 2007 | 2006 | 2005 | 2004 | 2003 | 2002 | COMMISSIONS | SHOWS


Media / Articles

Publications

Books / Catalogues

virtual artifacts  
2002-05-18   sq

Bilder av döden och intet / Images of death and nothingness

DAGENS NYHETER  2002-05-18

av Håkan Nilsson

Bilder av döden och intet

Det mycket populära datorspelet “Counter-Strike”
blir utgångspunkt för Kristoffer Zetterstrands bilder. Håkan
Nisson har sett en utställning med en osalig andes ögon.

Konst

Kristoffer Zetterstrand

Free-look Mode

ALP galleri Peter Bergman

När internet var något som folk började tala om men
som få hade tillgång till sades det en hel del konstiga saker. Det
användes som projektionsyta för för allehanda teoretiska spörsmål,
där en vanligt återkommande fråga var hur vi kommer att leva
våra liv där, snarare än i den fysiskt begränsade och uttjatade
verkligheten. Möjligheterna tycktes obegränsade. Men även farhågorna.
Vad skulle hända med identitetsbegreppet? Och vad, framför allt, skulle
hända med alla dessa studenter som spelade MUD:s (Multi User Dungeons),
ett slags textbaserade rollspel som i princip kunde hålla på i oändlighet.
Vad skulle ske när en rollkaraktär dog? Åratal av investerad
tid och uppövade skickligheter för evigt bortkastade, skulle inte
detta lämna outplånliga spår? Kanske gjorde det det. Märkligt
nog finns det få spår kvar av denna diskussion nu för tiden:
i en tid då den skulle kunna vara mer relevant än då. Spel
över nätet engagerar inte längre ett fåtal studenter på
ett amerikanskt universitet, utan miljontals människor över hela världen
varje dag. Många kan pågå under lång tid och där
uppstår karaktärer som borde engagera vilken sociolog som helst med
självaktning. Andra bygger på snabb problemlösning, individuellt
eller i grupp. Kristoffer Zetterstrands målningar utgår från
spelet “Counter-strike” där spelarna skall lösa uppgifter
kollektivt. Fast Zetterstrand har inte intresserat sig för själva
spelet, här finns inga “action shots” och inga spelfigurer är
synliga. Zetterstrand målar av vad som händer när spelet är
över för den egna karaktären men ändå fortsätter
för de andra spelarna. I detta fall hamnar spelaren i “free look mode”,
det vill säga ges möjlighet att följa spelets utveckling utan
att själv kunna påverka det.

Spelbanans “fysiska”begränsningar upphör då
också att gälla, och användaren kan lätt glida genom väggar,
även utom själva spelplanen. Det är en utställning med många
intressanta konceptuella nivåer. När spelets grafik tas in i måleriets
värld påminner bildernas fyrkantiga pixlar snarare om tidig abstraherande
modernism än om realism, och vissa ensliga källarmiljöer om Hopper.
Här finns också olika metaperspektiv på förhållandet
mellan verklighet och föreställningsvärld: speltillverkarna har
exempelvis i en “italiensk” miljö låtit klippa in en målning
av Leonardo da Vinci, som re-representeras i Zetterstrands måleri.

Mest intressanta är de målningar som visar det som finns “bakom”
spelplanens kulisser. Utanför den värld som spelaren kan röra
sig finns ett intet, representerat av svarta geometriska former. Världen
är med andra ord det som är definierat, bakom finns ingenting, vilket
får mig att tänka på såväl upptäckartidens
kartografi som den gamla dikotomin mellan kaos och kosmos. I den spelvärld
där Zetterstrand rör sig skapas med andra ord fysiska begränsningar
som upphävs när döden separerar kropp och själ. De kvarvarande
karaktärerna åtföljs av osaliga andar som kan återfödas
när uppdraget har lyckats (eller misslyckats). Zetterstrands målningar
visar på föreställningar om såväl död som intet
i dataåldern, där döden är att kunna se utan att delta.

Håkan Nilsson

—————————————————————————–

Extract in english:

“Images of death and nothingness

Kristoffer Zetterstrand’s paintings are based on the game ‘counter-strike’ where the players are to solve tasks collectively. But Zetterstrand has not focused on the game itself, here are no ‘action shots’ and no players are visible. Zetterstrand paints what happens when the game is over for the own character but continues for the other players. In this case, the player enters ‘free-look mode’, that is he is given the opportunity to follow the development of the game without being able to influence it.

The ‘physical’ limitations of the game environment are then lifted, and the user can easily slide through walls, and even beyond the game-map itself. It is an exhibition with many interesting conceptual levels. When the game graphics enter the world of painting, the square pixels of the images are more reminiscent of early abstract modernism than of realism, and certain lonely cellar environments brings to mind Hopper. Here’s also various meta-perspectives on the relationship between reality and imagination: for instance, in an italian environment, the game developers has reproduced a painting by Leonardo da Vinci, which is then re-represented in Zetterstrand’s painting.

The most interesting paintings are those that show what is ‘beyond’ the side-scenes of the game map. Outside of the world in which the player can move is a ‘nothingness’, represented by black geometric forms. In other words, the world is what is defined, beyond which is nothing, which reminds me of the chartography of the age of discoveries as well as the old dichotomy between chaos and cosmos. In the game world which Zetterstrand inhabits, there are, in other words, physical limitations created which are then abolished as death separates body and soul. The remaining characters are being followed by restless spirits which can be reborn when the mission has succeeded (or failed). Zetterstrand’s paintings point to conceptions of both death and nothingness in the computer age, where death is being able to see but not participate.”