Den väldokumenterade nordiska besattheten av ljus är tydlig i Katinka Anderssons fotografier av unga kvinnor i olika typer av landskap. De är inte porträtt av kvinnorna i lika hög grad som av naturen – stämningslandskap, där det melankoliska ljuset leder tankarna till den nordiska konsten vid förra sekelskiftet. Och precis som i Richard Berghs Riddaren och jungfrun är det svårt att inte se den unga kvinnan i skymningen, omgiven av intensivt blommande mjölkört, som ett förgänglighetsmotiv. I andra fotografier har kvinnorna insektsvingar och tycks stigna ur en saga – eller Timotejreklam (sommarklänning och böljande hår i det där speciella varma kvällsljuset som uppstår i tallskog). Det vilar ett djupt allvar över bilderna, samtidigt som de är bedövande vackra.

I Kristoffer Zetterstrands målningar återfinns den i utställningens namn implicerade motsättningen mellan det naturliga och det artificiella (Natur o natur för givetvis tankarna till motsatsparet natur och kultur) i fascinationen för klassiskt stillebenmåleri. Zetterstrands landskap är konstruerade av sterila arkitektoniska miljöer som är snyggt lånade ur konsthistorien. En kebab i bröd porträtteras mot blånande Da Vinci-berg och över Vermeer-rutiga golv släntrar lågupplösta dataspelsfigurer för att sysselsätta sig med att resa stegar – hämtade från gamla åttiotalsdataspelet Lode Runner – bland kålhuvuden från holländska grönsaksstilleben.
Det låter antagligen roligare än vad det är, för hur bisarra motivvalen än kan te sig är det en kylig värld. Och till och med i den mest artificiella av miljöer är förgängligheten närvarande: Lode Runner går ut på att, efter att ha undvikit illvilliga angripare och samlat på sig så mycket pengar som möjligt, klättra uppför en stege för att ta sig till nästa nivå. För att där samla ännu fler guldmynt. Om man inte hunnit dö innan dess alltså – frågan är kanske vad som är värst.

”Huldrans änge”,
Katinka Andesson.

“In which refreshments are
plentiful”, Kristoffer Zetterstrand.

Therese Bohman