Om jag spenderar för lång tid i en dator-animerad värld drabbas jag ofta av yrsel, illamående. Samma slags obalanserade förvirring hamnar jag i av Kristoffer Zetterstrands datorspelsinspirerade konst. Men misstolka ej – det är ett härligt verklighetsmorfande han bjuder på i sina målningar där traditionellt landskapsmåleri möter ett slags arkadkonst av pixlighet. Glädjande nog har Konstcentrum engagerat Zetterstrand som konstnär för att, enligt enprocentsregeln, smycka nya Lillhagsbadet. Kristoffer Zetterstrand är en av landets mest spännande konstnärer i det unga gardet.

Efter att ha sjunkit in i hans fantastiska målningar, är det lite av en besvikelse att se hans mosaik på Lillhagsbadets väggar, mer framkallad av uppdragets begränsningar än Kristoffer Zetterstrands talang. Verket brer ut sig över alla fyra väggar i form av ett kakelmönster, där varje ruta blir ett slags avlång pixel, och det som träder fram är ett landskap med moln, vatten, kaktusar och pixliga solstrålar. Om man har tillbringat timmar framför gamla datorspel, i genrens oraffinerade gryning, känner man igen estetiken. Bilderna byggs upp av mindre rutor, och i den dåliga grafikens era var varje ruta fullt synbar. På så sätt för Zetterstrands konst tankarna till Georges Seurat och Paul Signac, men här i en utvecklad pointillism för en digitaliserad värld (pointillismen målade med punkter istället för att blanda ut färgen).

Även om jag tycker att Kristoffer Zetterstrand är mer spännande i sina målningar, har han fått flera uppdrag att skapa offentlig konst, bland annat sju stora mosaiker på Bromma gymnasium. I uppdragets begränsning på Lillhagsskolan såg han inte en hämmande effekt, berättar han, utan en utmaning, eftersom ”en begränsning tvingar en till att göra saker som man inte behärskar, och då kan man förvåna sig själv”.

Den uråldriga mosaikkonsten har fina anor, men har gått i stå konstnärligt sedan de historiska glansdagarna, något som en enstaka Ernst Billgren inte kan påverka. Men i den datorspelsinspirerade pixelkonsten finns det en naturlig utveckling för mosaiken, eftersom både bitmapgrafiken och mosaiken utgår från samma modell – små pusselbitar som bygger upp större bilder och mönster.

Mosaiken på Lillhagsbadets väggar började där hans konst brukar börja, i det tredimensionella skissprogrammet Maya som ger en myriad av möjligheter och vinklar att se verket ur. När han sedan börjar måla, låter han ändå inspiration och infall ge liv åt den sterila 3D-världen. I målningarna möter ett klassiskt måleri, stundtals nästan parodiskt klassiskt, främmande element i form av inkräktare från en digital värld. Surrealism uppstår i mötena, som när en hand (Guds finger som ger Adam liv i Michelangelos takfresk i Sixtinska kapellet?) möter en attackerande liten karategubbe, gravt pixlad. Ofta är det en bild som visar en människa som har skapat en värld som denna betraktar från ovan.

Han har också konstnärligt utforskat det som händer när spelaren dör i spelet ”Counter Strike”, där man likt en ande blir fri för en stund att undersöka tillvarons ramar och se mönstret i matrisen.

Zetterstrand är naturligtvis inte ensam om den digitala inspirationen – andra som kan nämnas är Milton Manetas sovande Super Mario och John Paul Bichard med flera – och de följer i Roy Lichtensteins fotspår, som förde in serietidningsestetiken i konsten.

Men Kristoffer Zetterstrand är inte en digital konstnär, vad nu det är. Han är en målare av rang, det är där han har sin hemvist.

En sak till: Mosaiken på Lillhagsbadet är inte den enda pixelkonsten i Gävle. Ni minns väl Bigert och Bergströms pixelpalm på Konstcentrum. Palmen hade passat in bra på badet, om den hade klarat av den klibbiga värmen.

Kristian Ekenberg

Originalartikeln finns Här

Gävle Dagblad 100826

Kristoffer Zetterstrand har gjort konstverket på det nyrenoverade Lillhagsbadet i kakel. På söndag är det invigning.

Hur gör man konst i ett bad?
När det nyrenoverade Lillhagsbadet invigs möter vatten land under sol, moln och regn på väggarna.

På söndag är det invigning med gratisbad och godisregn efter badets renovering och tillgänglighetsanpassning. Besökarna kommer då att mötas av målaren Kristoffer Zetterstrands landskap som löper runt simhallens alla fyra väggar.

– Jag ville utnyttja ljuset från fönstren, säger Kristoffer Zetterstrand och visar hur solen fortsätter att stråla in på väggarna i form av gula kakelplattor.
Han fick fria händer att utforma den konstnärliga utsmyckningen och bestämde sig för att måla med kaklet. Han är inspirerad av datorskärmens sätt att bygga upp bilder med pixlar, kvadrater i olika färger, även i sitt oljemåleri.
– Jag tycker att det är sympatiskt med en helhet som byggs upp av delar.
Med tanke på vad bassängen ska användas till vill han att hans bild ska uppfattas som lekfull och glädjefylld.
En procent av investeringen har gått till konstverket enligt kommunens regler. 15 miljoner kronor har badet kostat och skolgymnastiksalens omklädningsrum sju miljoner kronor. Numera går det att bada oavsett funktionsnedsättning och badet har fått en bastuavdelning och ett nytt omklädningsrum.
– Det känns väldigt bra, det känns väldigt roligt. Det är tio års kämpande som har gett resultat, säger Ulrika Jidåker i Lillhagsbadets ideella förening som driver badet.
Genom åren har det varit nedläggningshotat flera gånger och de senaste ett och ett halvt åren har det varit stängt på grund av rusten. Hösten ska de ägna åt att bygga upp verksamheten igen, men redan i dag är det klart att Fjärran Höjder-badets simundervisning flyttas dit under renoveringen i oktober.
På fredagar är det pappa-barn-bad och på söndagar familjebad. Såväl föreningar som privatpersoner kan hyra badet och flera föreningar är redan intresserade, berättar Ulrika Jidåker.

Anna Bagge

Originalartikeln finns Här

Konstperspektiv nr2 maj 2010

Kristoffer Zetterstrand:

Virtual Artifacts. Works 2002-2009

Biondi Books, 2009

Biondi Books är ett litet svenskt förlag som de senaste åren publicerat ett antal monografier över svenska konstnärer som Johan Svensson, Peter Köhler,Johan Löfgren och nu senast Kristoffer Zetterstrand. Det var i början av millenniumskiftet som Zetterstrand började intressera sig för

dataspelens virtuella världar. I en serie målningar med titeln “Free-look mode” utforskade han landskapen i dataspelet Counter-strike. Zetterstrand fastnade nu inte i dataspelens bildvärld, utan fortsatte att utveckla sitt måleri till en spännande och visuell bildväv som rör sig obehindrat

mellan det digitala och analoga, mellan det virtuella och det verkliga. Ett måleri där konsthistoriska referenser sammanstrålar med samtidens digitala ikonografi. Zetterstrand är i grunden en klassisk

skolad oljemålare, men innan han sätter penseln mot duken har han i sin dator noga byggt upp bilden i ett 3D-program där har möjlighet att vrida och vända på motivet tills han finner den rätta “kameravinkeln”. Målningen “The Game” från 2009 som finns med i boken tog till exempel tre månader att skulptera fram i datorn innan Zetterstrand hittade den rätta komposition. Målningen är ganska typisk för Zetterstrand. Den visar en modell av ett landskap i genomskärning som står i centrum av ett rum som mest verkar vara en kuliss. Det är ett landskap som inte riktigt verkar kunna bestämma sig om det ska vara en traditionell målning eller en 3D digital bild. Det är ett konstverk som undersöker bildens uppbyggnad och som visar sig att det finns många likheter mellan hur man

skapar en klassisk oljemålning och en 3D-bild i en dator. l bägge fallen arbetar man till exempel med olika lager ovanpå varandra, innan man lägger på ljus och skuggor. Virtual Artifacts är därför ett passande namn på en bok om en konstnär som behärskar både den verkliga och den virtuella bildvärlden och som dessutom lyckas sammanföra dem på nya spännande nivåer.

MATHIAS JANSSON

Ibz

Zetterstrand, Kristoffer.
Virtual Artifacts. works 2002-2009.

Text av Håkan Nilsson. Biondi Books. 56s. iii. Häftad.
Ibz Zetterstrand, Kristoffer
BN 5005053-39, 694123
101-04-143, plastad-101-04-144, förl.band
____________________________________________________

Sedan Kristoffer Zetterstrand hade sin debututställning år 2002 har han fortsatt sitt konstnärliga arbete med att i måleri översätta och kombinera illusioner av rumsligheter och skeenden. Stilen är sammanhållen, varje verk strikt planerat, och innehåller flera olika metanivåer. Realism varvas med superrealism och surrealism. Referenser till dataspel och programmering spelar stor roll, och referenser till konsthistoria likaså. Allt krockas och korsbefruktas med varandra, men det mesta är baserat på virtuella stilleben och dataspelsscenografier som skulpterats i 3-D program, innan de når fram till duken. Zetterstrand har mött framgång med sitt måleri. 2008 erhöll han IASPIS stipendium och den senaste soloutställningen ägde rum i höst. Boken innehåller ett 50-tal reproduktioner, inklusive detaljbilder, introducerade av en kort text på engelska av Håkan Nilsson. Tilltalet är tydligt och pedagogiskt, texten okomplicerad och skriven på god engelska. Samtliga bilder presenteras med titel, mått och material. Någon övrig information om konstnär och/eller verk ingår inte.

-Helén Vigil

Läs numret här (PDF)

Virtual artifacts noticed @
http://www.itsnicethat.com/articles/2277-things

ALP/Peter Bergman: Kristoffer Zetterstrand

(22/10-21/11)

Kristoffer Zetterstrands debut hos ALP/Peter Bergman 2002 var egentligen smått sensationell, vilket framgått först under de senaste åren.  På den tiden var det säregna landskapsbilder som gällde, miljöer som Zetterstrand skapat genom att delvis manipulera, delvis utnyttja, dataspelet Counterstrikes bild av arkitektur och  landskap. Här och var –  där skärmbilden frusits – försvann verkligheten ut i ett monokromt töcken. Eller också lät Zetterstrand oss betrakta världen ur s.k. free look mode, det tillstånd spelaren hamnar i när ens rollfigur dödats, möjligtvis ett slags den digitala världens motsvarighet till Dantes limbo.

Inte underligt att Zetterstrands verk helhjärtat kom att omfattas av alla IT-nördar med ett gryende konstintresse, och man kan anta att en försvarlig del av dem idag sitter med  Zetterstrandmålningar ovanför Zanussi-soffan. På senare år har emellertid Zetterstrand utvecklat sin teknik så långt att det blivit relevant att tala om en sammanhängande arbetsprocess, som också innefattar ett nytt sätt att se på världen och konsthistorien.
Hans målningar har börjat invaderas av figurer och symboler från äldre konst, men inte via samma klipp-och-klistra-teknik som många andra samtida målare använder för att öppna sina verk mot andra bildverkligheter. Zetterstrand skrider i stället till verket som en skulptör eller scenograf: han bygger med hjälp av datorn tredimensionella rum i modellform, som han sedan målar av.

Samtidskonstens s.k. appropriering av äldre eller populärkulturella bildvärldar har för det mesta varit den yttre manifestationen av en estetik som byggt på idén om att de konsthistoriskt
betingade värdehierarkierna rasat samman. Därigenom uppkommer tillståndet i vilket alla bilder är lika mycket värda, och ingen konstart eller kulturell uttrycksform kan per automatik
tillmätas ett högre värde än någon annan. I början av Kristoffer Zetterstrands karriär kunde det se ut som om han var på väg att formulera en egen kommentar till denna estetiska utsaga, men nuförtiden är frågan om han ens bryr sig. I hans nya utställning hittar vi referenser till såväl Caspar David Friedrich, konkretismen, medeltida kyrkomåleri, superrealistiskt 70-tal och digital pixelgrafik. Allt presenterat på samma måleriska scengolv, utan att någon av aktörerna tilldelats huvudrollen.

Zetterstrand blandar och ger ur sin legolåda av bildinfluenser, och experimenterar fram verkligheter som kan betraktas från olika synvinklar samtidigt. Ibland är resan inom en och samma bild hisnande, som när han låter förgrunden breda ut sig som en kompakt, monokrom yta (Clement Greenberg hade nickat gillande) medan han i bakgrunden öppnar en tvättäkta, illusorisk rokokohimmel med ulliga moln. Andra gånger upplöser sig delar av bilden eller detaljer i bildrummet i lågupplöst pixelgrafik med närhet till den abstrakta konsten. Men allra mest hänger han sig åt ett måleri som bor granne
med scenografin. Ibland går han till och med så långt som till att avbilda det scenrum inuti vilken konstnären själv befinner sig när han skapar sin måleriska scenografi.
En slags måleriets ryska gummor, helt enkelt. Illusionen punkteras, eller – om man vill vara radikal i sitt resonemang – illusionen är inte en- utan flerfaldig. Ett lika avspänt som naturligt
förhållningssätt till begreppet realism.

Kristoffer Zetterstrand är genuint skicklig i både sitt handlag med konsthistoriska referenser och sin förmåga att vända och vrida på perspektiven så att vi ofta upptäcker att avläsningsprocessen bryts genom att flera olika perspektiv samexisterar i bilden. Sådana övningar ägnade han sig även åt tidigare, men kanske med större fokus på tekniken. Nu har han inte längre något at bevisa på den punkten, vilket öppnar för nya möjligheter. Hans nya målningar har också en mörkare stämning än de tidigare verken, det tycks som om vi och figurerna som befolkar Zetterstrands bildrum verkligen lever i de yttersta dagarna. Det adderar en ny och spännande dimension till ett konstnärskap som redan känns ovanligt
gediget.

Adress: Torsgatan 41

2009-11-12 Anders Olofsson

Originalartikeln finns här

Caspar David Friedrich, Dalí Dalí, Kristina Jansson, Kristoffer Zetterstrand

I Panelen: Håkan Nilsson, Sinziana Ravini, Anders Olofsson, Susanna Slöör

Ljudupptagningarna går att höra på Open Critics hemsida

Kristoffer Zetterstrand, “Scenes From the Void”, ALP / Peter Bergman, Stockholm, 22/10 – 21/11 2009
Text: Leif Mattsson

Originalartikeln finns här

Kristoffer Zetterstrand

ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41t o m 21 november.

Bok: Håkan Nilsson, Virtual Artifacts. Biondi books, 2009

”Du måste hjälpa mig att leta! Min syster är försvunnen! Vi skulle ut och leka och nu är hon inte här. Jämt så är hon borta, alltid får man leta, här och där och upp och ner och under över allt.”

Så inleder Sven Nordqvist sin Augustprisbelönade sagobok Var är min syster? Ledsagade av den sökande brodern tas vi med på en svindlande färd i jakten på den försvunna systern.

Att kliva in i Kristoffer Zetterstrands utställning Scenes from the void som just nu pågår på ALP/Peter Bergman påminner om att öppna Nordqvists bok. I tio målningar undersöker han frågor som kretsar kring vad det innebär att vara betraktad eller betrakta, vara under kontroll eller kontrollera, att delta eller stå utanför.

Genom att hämta motiv från olika bildvärldar som konsthistorien, dataspel, anatomiska uppslagsverk och det privata fotoalbumet och sammanföra dem på det sätt som han gör, framstår till synes ologiska möten som fullständigt självklara. Och genom att använda sig av olika måleritekniker i samma målning, här blandas tusch med såväl olja som tempera, visar Zetterstrand på en ödmjukhet inför bildelementens ursprung.

Att blanda symboler handlar alltså inte om att ifrågasätta deras betydelse eller stjäla deras egenskaper, utan att utvidga deras referenssystem. Ett dinosaurieskelett från de naturhistoriska pop up-böckernas värld som alltid framställts i tusch vill såklart fortsätta att vara det, liksom bergen från dataspelet självklart återges uppbyggda av pixlar. Något annat vore att utplåna deras ursprung. Däremot låter de sig gärna mötas i ett romantiskt kvällssken. På så sätt illustrerar verken måleriets möjligheter. Som Håkan Nilsson uttrycker det i boken Virtual Artifacts, publicerad i samband med utställningen, handlar det inte om att begränsa utan snarare utvidga vad måleri kan betyda idag.

En viktig del av verken är dess tillkomstprocess. Med hjälp av 3D-programmet Maya bygger Zetterstrand upp världar i datorn som därefter fungerar som förlagor till målningarna. Eftersom det går så mycket snabbare än att bygga en modell för hand är det en praktisk metod. Samtidigt gör den någonting med verken som är avgörande för tolkningen av dem. Bakom varje målning, som endast rymmer en liten del av modellen, existerar nämligen en hel värld. Och den världen har endast Zetterstrand tillgång till.

Liksom Nordqvist ibland låter oss skymta den försvunna systern, ger Zetterstrand betraktaren glimtar av hans värld. Både i The void och Construction site syns skuggan av någonting utanför bildduken. Men hur mycket vi än söker – här och där och upp och ner och under över allt – är det bara Zetterstrand som vet vad som utspelar sig i utrymmet mellan verken. Liksom fotografiska snapshots utgör målningarna på så sätt tillfälliga inblickar i en större värld.

Anna Orrghen

Originalartikeln finns här

Att titta på en målning av Kristoffer Zetterstrand är att förlora sig i en myriad av symboler, associationer och vindlande tankeexperiment. Här finns klassiska landskap med konsthistoriska förtecken sida vid sida med pixlade objekt eller figurer, en kombination av två till synes oförenliga världar som har blivit Kristoffer Zetterstrands signum. Sedan examen från Kungl. Konsthögskolan 2001 har han utvecklat sin alldeles egen metod. Som hängiven Counter Strike-spelare började han tidigt att intressera sig för de verktyg man använder för att konstruera världar i datorn. Målet var att skulptera egna 3D-landskap för att sedan måla av dem.

– Att formulera något i datorn, skapa en bild, som jag översätter till måleri ger en väldig frihet. I datorn går det fort och jag kan följa olika infall med möjligheter till flera parallella tankeströmmar, att sedan övergå till att måla gör att jag kan fokusera mer på själva tekniken och materialet. Det är två vitt skilda processer, som också kräver olika saker av mig, säger han.

Idag använder sig Kristoffer Zetterstrand av 3D-programmet Maya för sina skisser i datorn och resultatet blir ofta överraskande och drastiskt, ibland humoristiskt.

– Konstens och humorns mekanismer liknar ju varandra i viss mån, men jag ser målningarna mer som scener för oväntade möten. Samtidigt handlar dom om förhållanden som yta och djup, tomrum och materia, skapare och betraktare.

Verken i nya utställningen ”Scenes from the void” på Galleri ALP/Peter Bergman handlar även om förstörelse och är mörkare, mer av en återgång till tidigare naturalistiska målningar, samtidigt som de skulpterade 3D-miljöerna finns kvar. Metoden står sig stark.

– Just nu känns det fortfarande som att jag precis är i början av alla möjligheter.

Och visst är man benägen att hålla med Kristoffer Zetterstrand. En rosad utställning på Tensta konsthall under sommaren följdes av en retrospektiv på Haninge konsthall som har följts av flera offentliga utsmyckningsuppdrag och nu kommer boken ”Virtual artifacts”, en sammanfattning av de senaste årens arbeten. Men att han ser sig som en klassisk målare trots tillvägagångssätt och inslagen av datoriserade element råder det inget tvivel om.

– Det är något visst med färgen och materialet säger han, och tillägger, jag är helt enkelt väldigt kär i måleriet.

Frida Cornell

Photo: Maja Flink

The Swedish artist Kristofffer Zetterstrand mix art- and videogame history in his works. In the spring of 2008 Zetterstrand created seven large glass mosaics at the Bromma high school outside Stockholm. The mosaics remind you of old bitmap art from the eighties and you will find references to both art historic works and videogames as Burger Time and Donkey Kong inside them. Zetterstrand works with traditional media as mosaics and paintings. As early as 2002 he made a serial of paintings from Counterstrike called “Free looking mode”.

………

Read the article at Gamescenes.org

Kristoffer Zetterstrands 3D-värld plattas till med målarpenseln

Verket “Tö” av Kristoffer Zetterstrand (bilden är beskuren).

– Jag är intresserad av konstruerade världar och i datorprogrammen kan jag få fram scener som överraskar mig. Det hade aldrig gått att måla fram dem, eftersom det är en annan process. I datorn kan jag snabbt byta vinklar, ljus och bakgrunder, bygga stilleben och flytta runt dem tills jag blir nöjd. Men sedan gör jag om mycket när jag målar. Datorscenen är bara ett förslag, ett tema jag improviserar kring och översätter till måleri.
Vad är det i de konstruerade världarna som fascinerar dig?– Att de är så konstruerade. Jag fascineras av vad som händer när man inser att det bara är en illusion och konstruktionen bakom visar sig, till exempel när det blir en bugg i ett datorspel. Därför tycker jag att visuella misslyckanden är intressanta att använda i mitt måleri. För några år sedan gjorde jag målningar baserade på landskap som man bara kan se som död i onlinespelet ”Counter-strike”.
Men vad gör karaktärerna ur konsthistorien där?– Min grund är det klassiska måleriet, så de där figurerna är mina gamla kompisar. Jag lånar dem och använder dem som skådespelare i mina scener. På så vis blir måleriet ett motiv i måleriet.
Kristoffer Zetterstrands utställning ”Rescene” kan ses på Haninge konsthall, Poseidons torg 8, Haninge centrum, t o m 29 augusti. Dessutom deltar han i Tensta konsthalls sommarutställning ”Cut my legs off and call me shorty”.
Pernilla Ahlsén

Originalartikeln finns här

Cut my legs off and call me shorty, Kristoffer Zetterstrand: Rescene:  Tensta konsthall, Haninge konsthall – T o m 19 september resp t o m 29 augusti

Kristoffer Zetterstrand, Spelet, olja på duk, 2009.

Själva utformningen av utställningen gör att det känns som om teamet på Tensta konsthall verkligen velat betona hur de deltagande konstnärerna hela tiden skapar nya scener eller situationer. Dels genom hur rummet avgränsats och delats upp med en tydlig början och slut, dels genom att nästan alla verk ser ut att bära på en historia eller på ett påstående.
Fotografierna, teckningarna och målningarna blir på så sätt i till scenografier eller stillbilder ur såväl verkliga som imaginära filmer. Någonting som även Ulla Wests ridåliknande inramning av biografen där filmprogrammet Kollaps, sammanställt av Gunnel Pettersson, betonar.
Inte så att de fem konstnärerna tvingas in i ett för dem nytt och främmande sammanhang. Tvärtom vinner de enskilda konstnärskapen på att som här visas tillsammans. Ulf Lundins koncentrerade vardagsscener i serien Still Films får sedda tillsammans med Susanna Hesselbergs lika genomkomponerade fotografier en ännu större känsla av overklighet över sig. Trots att motiven, barn som ramlar på skridskor eller människor som korsar ett fält mellan bostadshusen, egentligen är välbekanta. Till skillnad från Ulf Lundin använder inte Susanna Hesselberg datorn för att sammanställa sina mänskliga stilstudier, även om man skulle kunna tro det när man på ett fotografi ser hur huvudet på kvinnan som står på händerna i en skog försvinner ned i den lövtäckta marken.
Både den lätt absurda titeln Cut my legs off and call me shorty och den inledande katalogtexten pekar dock på den mörka och svarta humorn som en röd tråd i utställningen. Och visst finns det en sorts humor närvarande i flera verk, speciellt i Emma Rendels serie med tuschteckningar om arbetslivets våndor ”Våga framgång! Aquiring success in your professional career through the science of personal achievement!”. Men när humorn betonas alltför starkt riskerar andra mer givande aspekter att skymmas.
Inte bara tack vare sin placering framstår Kristoffer Zetterstrand två målningar som nyckelverk till i hela utställningen. För i Spelet, där en man i ett kulissartat rum sitter och betraktar en modell av ett landskap, som vi möter längst in efter att först ha passerat en snitslad bana, samlas tankarna om konstverket som en spelplats mellan dröm och verklighet och ges en övertygande visuell gestaltning.
Ser man konstnären som en historieberättare blir Kristoffer Zetterstrands separatutställning Rescene minst lika intressant.
I målningen Artist and still life sitter konstnären, iklädd klassisk målarrock, på en stol och betraktar ett tredimensionellt landskap. Ett scenario först skapat i photoshop och fyllt med såväl konsthistoriska lån, som dataspelsgrafik och många andra referenser. Resultatet är dock en högst verklig målning av Kristoffer Zetterstrand, som på så sätt också skapat en helt ny historia att berätta.

Thomas Olsson

Originalartikeln finns här

Kristoffer Zetterstrand
Konst
(Rescene) Haninge kulturhus, konsthallen, tom 29 augusti
Kristoffer Zetterstrands målningar baseras på skisser gjorda i ett datorprogram. Med element från äldre konsthistoria och pixliga dataspel byggs surrealistiska scenografier med en vacker mättad kolorit. Bildernas attraktionskraft ligger i den laddning som uppstår mellan oljemåleriets sensualism och en djupverkan där bildplanen skiktats som i Sim City eller en gammal 3D-film.

Dan Backman

Kristoffer Zetterstrand, “Rescene”, Haninge Konsthall, 16/5 – 29/8 2009

Text: Leif Mattsson

“Swimmer”, 69x64cm, olja på duk, 2008 © Kristoffer Zetterstrand	“Change of set”, 152x134cm, olja på duk, 2008 © Kristoffer Zetterstrand

En mer konsekvent användning av den digitala världens möjligheter för målarkonsten är svår att finna, åtminstone på den svenska konstscenen. Kristoffer Zetterstrands skissinstrument heter Maya och är ett mycket avancerat 3D-program. I det sammanställer han sina scener, vilket ger honom oändliga möjligheter till alternativa placeringar av bildelement samt ljussättning.
Ursprungskällorna är klassiska konstbilder av Piero della Francesca, Dürer, van der Weyden och Claude Lorrain, för att nämna några, vilka används som en diametral kontrast till den digitala arbetsprocessen. Dessutom kan man utan svårighet spåra restprodukter av tidiga dataspel med sina begränsade färgskalor och kraftigt pixelerade framtoning. Målningarnas ingående bildelement konfronteras således oftast av en motbild av något slag.

Men Zetterstrand nöjer sig inte med att kopiera de bilder som manipulerats i datorn, långt därifrån. Han eftersträvar, enligt egen utsago, en viss grad av kaos i varje steg av processen.
I den sista fasen, själva målandet med oljefärg på duk, ser han till att friheten att ändra, ta bort och lägga till fortfarande är stor. Någon slavisk kopist är han således inte, snarare mer en klassisk målare – men med uppdaterade skissverktyg.

På Haninge Konsthall kan man, förutom de tio målningarna, även på en dataskärm följa den digitala skissprocessens framskridande genom det bildspel av preliminära renderingar som presenteras.
Dessutom kan man på en annan skärm se en simulerad animering av Zetterstrands förslag till ny bokbuss för Haninge kommun. Att döma av presentationen ett ovanligt och kulörstarkt förslag som säkert kommer att bli mycket uppskattat när det blir verklighet.

Stockholm 2009-05-20 © Leif Mattsson

Utsmyckningsförslag till Haninge nya bokbuss
© Kristoffer Zetterstrand

Originalartikeln finns här

Temakonstnär: Kristoffer Zetterstrand fokuserar på det han tycker är visuellt intressant, oavsett om det kommer från dataspel eller en målning av Piero della Francesca.

Text: Milou Allerholm

Vid ett tillfälle i William Gibsons roman ”Neuromancer” råkar huvudpersonen passera genom ett rum med en virtuell konstsamling, som han förbryllat betraktar i förbifarten. Ett av objekten som beskrivs måste vara Marcel Duchamps ”Det stora glaset”. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt, men lite förvånande, att träffa på detta konstverk mitt i den labyrintiska cybervärlden. Konsthistorien har förstås en plats i framtiden. Jag tänker på detta när jag träffar Kristoffer Zetterstrand i hans ateljé. Också han sammanför till synes separata element: äldre måleri med bilder från dataspelens 3d-världar. Här går en pixelgubbe omkring i en miljö hämtad från ett 1600-talsstilleben av den spanska målaren Cotàn, här blandas motiv från spelet ”International Karate” med Caspar David Friedrich och romantikens drömska landskap. – Jag fokuserar på det jag tycker är visuellt intressant, oavsett om det kommer från dataspel eller en målning av Piero della Francesca. Jag tänker inte att jag ska konfrontera datavärlden med konsthistorien. Jag skapar helt enkelt min egen värld med alla medel jag har, och det inkluderar att sampla in sånt jag tycker är vackert och intressant från andra bildvärldar. Första gången jag såg Kristoffer Zetterstrands målningar hade han avbildat landskap från onlinespelet Counter-Strike. Motiven var alla tagna från det som kallas ”free-look mode”, så som det ser ut när man ”dör” i spelet. I det tillståndet kan man röra sig fritt i den virtuella konstruktionen, glida in och ut ur arkitekturen som ett slags ande. – Det är intressant att illusionen blir så stark när man spelar. I free-look mode får man en annan rörlighet. Det var det jag tog fasta på, som en klassisk föreställning om döden. Man kan plötsligt genomskåda saker, se igenom konstruktionen.

Onlinespelens designers samplar stilar och detaljer från konst- och arkitekturhistorien på ett hämningslöst sätt. En målning av Leonardo da Vinci kan dyka upp i en mur i en italiensinspirerad by. Denna frihet att föra samman vad som helst är självklar i dataspelsvärlden. Men också här bildas förstås normer för vad som är vackert. Här sker ofta intressanta stildubbleringar, som när ett datorlandskap avbildat i olja påminner om vilken surrealistisk målning som helst. Här ligger en av de intressantaste och mest svårfångade delarna i Zetterstrands måleri: vad händer när man överför de digitala bildvärldarna till måleri, ett medium med helt andra egenskaper? En sådan aspekt är perspektivet. Det västerländska måleriet och vårt seende är djupt grundat i centralperspektivet, där blicken går mot en punkt i målningen. I datorn kan man tvärtom placera sig i denna punkt och konstruera världen utifrån från den.

För ett par år sedan började Kristoffer Zetterstrand använda ett mer avancerat 3d-program. Nu bygger han först en digital ”modell” i datorn. När han är nöjd med denna virtuella skiss målar han av den. I ateljén står en målning som föreställer en äldre man som betraktar en sådan digital modell i den ”verkliga” världen. I dessa senare verk öppnar Zetterstrand upp för ett än tydligare spel med målningarnas olika nivåer och lager, som när han låter en hand komma in i bildrummet och peta på en av de digitala figurerna som avbildats. Modell, avbildning, virtuell verklighet, verklighet – det är lätt att gå vilse när man i efterhand ska hålla ordning på vad man har sett. I en serie målningar från 2003 kraschade Zetterstrand ett program just när det höll på att bygga upp, rendera, olika landskap. Resultatet blev bilder där delar av landskapet består av svarta abstrakta fält. Här synliggjordes själva skapelseprocessen, hur det ser ut innan de realistiska bilderna fulländats. – Jag tycker det är rörande när en sådan konstruktion bryts eller går fel. Som när man stöter på en bugg när man spelar. Allt är helt övertygande, man är en virtuell figur i en virtuell värld. Och så fastnar man plötsligt med foten i spricka som finns där för att designern har missat eller glömt bort en del. Här blir målningarna sannerligen träffsäkra bilder av livet och konsten. Av människans försök att förstå och kontrollera världen. Just när man tänker att allt är under kontroll öppnar sig jorden under fötterna.

Milou Allerholm

Originalartikeln i det illustrerade specialnumret finns här

Från Konsten. Originalartikeln hittas här

Publicerat den 30 december 2008.

Kristoffer Zetterstrands mosaiker på Bromma Gymnasium Under våren invigdes sju monumentala glasmosaiker av Kristoffer Zetterstrand på Bromma gymnasium. Det är nästan så att man längtar tillbaka till gymnasiet när man ser Zetterstrands mosaiker. En absolut favorit under konståret 2008. Länk:http://zetterstrand.com/work/commissions/bromma/

Mathias Jansson

Originalartikeln finns här

2008-11-17

På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger omkring i luften. När du går närmare märker du att upplösningen bara blir sämre och sämre, tills du kan urskilja de små fyrkantiga bitarna i olika färger som bygger upp bilden. Nu skulle man kunna tro att det rörde sig om ett digitalt konstverk som visades på en skärm, men istället är det frågan om en glasmosaik gjord av konstnären Kristoffer Zetterstrand. Mosaiken ingår i en serie med sex andra mosaiker som finns på Bromma gymnasium i Stockholm.

Kristoffer Zetterstrand är en konstnär som hämtar inspiration och blandar material från konsthistorien och den digitala världen. Att Zetterstrand använder sig av mosaik förfaller sig ganska naturligt för en konstnär som intresserar sig för bitmapgrafik, dvs den grafik som byggs upp av små fyrkanter i olika färger, och som på äldre datorer gör att allt som visas på skärmen verkar lite taggigt och ojämnt. Det finns en hantverksmässig likhet mellan hur man skapar mosaiker och bitmapgrafik. I bägge fallen bygger man upp ett mönster med hjälp av små bitar i olika färger, det är en form av pussel som får sin visuella innebörd på avstånd.

Mosaik är en konstform som har gamla anor. Ursprunget kan spåras ända tillbaka till det sumeriska riket ca 4000 f.kr, men höjdpunkten för mosaikkonsten infaller under romartiden och bysantinskt tid med bl a de stora utsmyckningarna i Ravenna. Under 1900-talet fick mosaiken en renässans med konstnärer som Fernand Leger och Marc Chagall, men är idag en ganska undanskymd konstform och det är väl snarare badrumsinredning man tänker på när man hör ordet mosaik än konstverk.

Ändå verkar det vara en konstform som attraherar en ny generation unga konstnärer. Kanske är de likheten i uttrycket mellan mosaiken och bitmapgrafiken för dem som vuxit upp med dataspel som lockar, och möjligheten att skapa en bildvärld som ligger långt från dagens fotorealism.

Space Invader, som är ett alias för en okänd gatukonstnär, reser runt i världen och sätter upp små mosaiker på husfasader med motiv hämtade från 80-talets arkadspel, som Super Mario, Space Invaders och Pac-Man. Mister Ministeck alias Robert Bayer, en tysk konstnär, skapar konst med hjälp av Ministeck, små plastbitar i olika färger, en form av platsmosaik för barn.

Robert Bayer återvänder också till 80-talets dataspel för att hämta motiv till sina konstverk, om han inte går ännu längre tillbaka i tiden. I projektet “Modern Mosaics” återskapar han gamla mosaiker från romartiden och bysantinskt tid och gör dem tillgängliga som skrivbordsbilder på sin hemsida. Det antika platsspecifika konstverket överförs till digital form och kan på så sätt spridas över hela världen och placeras på var mans virtuella skrivbord.

Det är nu inte bara unga konstnärer som inspireras av datorgrafik. Utan även en av de mest internationellt kända konstnärerna, Gerhard Richter (f. 1932) började redan på 70-talet göra konst bestående av fyrkantiga färgfält. Richter skapade en serie målningar som bestod av 4, 16, 64, 256, 1024 och 4096 färger. Det är en talserie som man återfinner inom datorgrafiken. 2-bit grafik består av fyra färger (2²), 6-bit av 64 färger (26) osv till vi får 12-bit grafik som består av 4096 färger (212). Man kan nog säga att Richter var före sin tid i det här fallet. Under de senaste åren har Richter återupptagit sitt intresse för de fyrkantiga bitarna i olika konstverk.

Under andra världskriget fick katedralen i Cologne sitt stora glasmosaikfönster förstört och uppdraget att skapa ett nytt fönster gick till Gerhard Richter. Hösten 2007 invigdes det nya fönstret. Ett 113 kvadratmeter stort kalejdoskop av11.500 handblåsta små fyrkantiga bitar i 72 olika färger. Resultat är lite oväntat för ett kyrkofönster i en gotisk katedral, det ser ut som motivet är hämtad från en datorskärm fylld med färgglada pixlar, snarare än den religiösa bildvärld som man annars är van vid att hitta i kyrkor.

Kardinal Joachim Meisner vägrade av den anledningen att närvara vid invigningen, eftersom han hade förordat ett mer traditionellt figurativt verk. Richters mosaikfönster är nu väldigt estetisk och spännande med sitt färgglada och lekfulla intryck. Den digitala känslan speglar också bättre vår digitala värld än ett figurativt religiöst motiv. För det är väl så att dagens människor snarare söker Gud i den digitala världen, dvs på nätet, än i den analoga kyrkan?

Under hösten var Gerhard Richter aktuell med en utställning på Serpentine Gallery i London med namnet “4900 colors: Version II”. Utställningen bestod av 49 panel med 100 kvadrater i olika färger på varje panel. Den första versionen av 4900 färger bestod av 196 paneler med 25 kvadrater på varje panel. För att bestämma ordningen på färgfälten har Richter låtit ett datorprogram slumpa fram den inbördes ordningen. Konstverket är väldigt flexibelt, det finns möjlighet att bygga ihop panelerna till större bilder, eller en enda stor bild om man skulle vilja, eller låta varje panel vara ett eget konstverk.

Teoretiskt är antalet kombinationer som man kan sätta ihop de 49 panelerna på väldigt stort (49! ungefär 6 x 106). Man skulle kunna jämföra Richters verk med Rubriks kub (som för övrigt uppfanns av den ungerska skulptören Ernó Rubrik) som kan vridas i fyrtiotre triljoner olika positioner. Rubriks kub kan å sin sida tolkas som en tredimensionella bitmap-skulptur något som konstnären Space Invader, som jag nämnde innan, har tagit fasta på. Han har skapat skulpturer och bilder bestående av Rubriks kuber som han vrider och pusslar ihop till konstverk som han kort och gott kalla rubikcubism.

Att bygga upp bilder med hjälp av små enfärgade färgfält är nu inget nytt inom konsthistorien. I slutet av 1800-talet målade konstnärer som Georges Seurat och Paul Signac pointillistiska bilder, där man med hjälp av små punkter av rena färger bredvid varandra byggde upp bilden. På liknade sätt bygger idag konstnärer som Kristoffer Zetterstrand, Space Invader och Robert Bayer upp sina bilder med kvadrater i olika färger. Pointillismen var inspirerad av sin tids optiska upptäckter om färgernas blandning i ögat, medan dagens konstnärer inspireras av datorgrafikens teorier. Jag brukar benämna den här typen av konst som neoarkadism, eftersom det ofta är arkadspelen som är den största inspirationskällan, med 80-talets storsäljare som Super Mario, Space Invader m.fl. i spetsen.

Grafiken i dem här spelen är fortfarande kantig, och man kan se att bilden är uppbyggd av små kvadrater. Ett annat karaktäristiskt drag för neoarkadism är det hantverksmässiga. Konstnärerna använder traditionella tekniker som måleri och mosaik, för att skapa analog konst av digitala uttryck. Idag när allt mer av konsten blir digital, kan man också se neoarkadismen som en motrörelse, där man dra ut konsten från den digitala världen in i verkligheten och skapar på sätt ett samband och möte mellan de traditionella konstteknikerna som måleri, mosaik och skulptur och den digitala bildvärlden.

Mathias Jansson

Tidningen Kulturen

Joan Fontcuberta

En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten.Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det en vulkanisk miljö som vi betraktar, men på något sätt känns bilden onaturlig. De spetsiga bergen påminner om en graf med sina toppar och dalar och övergången mellan den släta mörka bergsväggen och de spetsiga ljusa klipporna vid sidan om känns påklistrad.  Den spanska konstnären Joan Fontcuberta har gjort en serie bilder som han kallar “Landscapes without memory”. Att landskapen saknar minnen och historia har sin förklaring i att dem helt enkelt inte finns, utan har genererats fram av en dator.

Fontcuberta har använt sig av samma programvara som militären brukar använda för att överföra 2D bilder som kartor och satellitfoton till 3D miljöer. Programvaran översätter helt enkelt en 2D källa och skapar av informationen ett 3D landskap. Fontcuberta har använt programvaran och experimentera med olika källor. I serien “Landscapes of landscapes” har han te x använts sig av  kända landskapsmålningar från konstnärer som Turner, Cezanne, Dali och Stieglitz och låtit datorn översätta målningarna till 3D-miljöer med berg, dalar och moln. I “Bodyscapes” är det däremot kroppen som varit förlagan och  Fontcuberta har låtit scanna in olika kroppsdelar som datorn sedan översatt till 3D landskap.

I konsthistorien utgör landskapsmåleriet en stor och betydelsefull genre. Den uppstod under 1400-talet och under 1500-talet utmejslades sig två inriktningar; det italienska och det holländska landskapet. Det italienska var mer idealistiskt, hade vidsträckta vyer, den var mer tillrättalagd med grupperade växter och ofta med mytologisk anknytning.  Fransmän som Lorraine och Poussin, som hade studerat i Italien vara viktiga förgrundsfigurer för det italienska landskapet. Det holländska landskapet var å andra sidan mer realistiskt och detaljrikt när det gällde växtlighet, hus och molnformationer.

Rembrandt, van Goyen och Ruisdael räknas till den här gruppen. Under 1800-talet nådde landskapsmåleriet en ny höjdpunkt i och med de romantiska strömningarna i Europa. Landskapet blev nu en symbol för människans sinnesstämningar. Rasande forsar, höga berg och djupa dalar passade romantikernas känslostormar, eller om det nu var frågan om mer stillsamma och kontemplativa känslor, då kunde solnedgångar eller kyrkogårdsmiljöer användas.

Även idag utgör landskapet en viktig inspirationskälla för många konstnärer. De flesta konstnärerna har någon gång under sin karriär målat ett landskap, eller en solnedgång av något slag. Under de senaste åren har det dykt upp en ny form av landskapsmåleri som liksom Fontcuberta inte utgår från naturen utan från digitala källor. Metalandskap, dataspel och virtuella världar har öppnat upp nya vyer för landskapmåleriet.

Den svenska konstnären Kristoffer Zetterstrand gjorde år 2002 en utställning som fick namnet “Free-look Mode” som bestod av tavlor med landskap från spelet Counterstrike. Counterstrike är ett mycket populärt dataspel som man spelar på nätet och där man väljer att spela antingen som terrorist eller anti-terrorist. Spelarna delas in i två lag och tävlar mot varandra.

Om man skulle bli skjuten under en spelomgång måste man vänta till spelomgången är slut för att kunna vara med igen. Medan man väntar kan man fritt röra i spelet och utforska miljöerna t ex genom att flyga över landskapet. Zetterstrand kallar det för “Free-look mode” och i sina målningar har han undersökt och avbildat landskapet i Counterstrike som befinner sig i skiljelinjen mellan spelets värld och det område där grafiken upphör och bara blir en svart bakgrund.

Thorsten Knaub GPSdiary

Ett landskap, i t ex ett dataspel, är i grunden uppbyggt av ekvationer och siffror som berättar för datorn hur den ska rita upp miljöerna på skärmen. På sätt och vis består också ett riktigt landskap av den här typen av information. Vi har longituder och latituder, höjdnivåer och annan data som berättar var vi befinner oss på jorden. En GPS är ett redskap som använder sig av den här informationen för att visa oss rätt väg. Det finns några exempel på konstnärer som använt GPS för att skapa konst i och av landskapet. Thorsten Knaub gjorde under 2003 en GPSdiary, där han sparade alla sina rörelser under ett år med hjälp av en GPS.

Resultatet blev en graf för varje dag, och sammantaget blev det en abstrakt målning över hans rörelser i landskapet. Knaubs projekt kan ses som en form av landskapsmåleri, där själva metalandskapet med sina positioner och rutnät avtecknas och sammanställs till en målning över konstnärens rörelser. Under en vistelse på Mallorca under 2007 skapade Knaub ett annat GPS verk i landskapet. Konstnären Joan Miro levde sin sista tid i Palma och från en av hans anteckningsböcker hämtade Knaub några teckningar som han använde för att skapa en osynlig hyllning till Miro. Knaub vandrade omkring med en GPS på Palmas gator och ritade upp Miros teckningar i stadsbilder genom att följa GPSens kordinator. Själva teckningen är osynlig i stadsrummet, men finns bevarad i GPSens minne.

Inom landskapsmåleriet utgör solnedgången ett speciellt motiv. Under bl a romantiken var solnedgångar väldigt populära och motivet har under historiens gång använts i så hög grad att det idag nästan omöjligt att ta en solnedgång på allvar, en solnedgång har blivit en utsliten kliché. Ändå är det en händelse som äger rum varje dygn och som fortfarande drar svärmande kärlekspar till sig som en syltburk lockar till sig getingarna. Ska man vara riktigt oromantiskt så kan man påpeka att solen faktiskt aldrig går ner, den står ju bevisligen stilla, utan det är jorden som rör sig och därmed skymmer solen. Det innebär också att solen alltid håller på att gå ner någonstans på jorden.

Den isländska konstnären Pall Thayer har tagit fasta på det i verket Sunset som uppfördes första gången 2000 och som består av en video med inspelningar från ett antal webbkameror runt om i världen som visar solnedgången.  Sammankopplade skapar de olika filmsekvenserna en bild om en ständigt nedgående sol, en sol som befinner sig i ett limbo hängande mellan dag och natt. Man kan antingen tolka Thayers solnedgång som en evig romantisk solnedgång eller ett helvetiskt evigt tillstånd av stagnation. Utopi eller dystopi, en fråga som kan tillämpas även på den teknik som Thayer utnyttjat. Webbkameror soch övervakningskameror ska de se som en utopi om ett säkert samhälle eller som en dystopi om storebrors samhälle a la Orwells 1984?

Idag finns det en hel rad med nya outforskade landskap som sträcker sig bort mot horisonten och som konstnärer använder sig av. Några är osynliga och består endast av metadata och koordinater, medan andra är fantasifulla och exotiska och bara existerar i den virtuella världen. Kanske är det några av dessa landskap, föreställande en solnedgång från Second Life eller en landskapsbild skapad av din e-postkorrespondens det senaste åren, som i framtiden hänger ovanför din soffa istället för den där reproduktion av Cézannes Mont Saint Victoire.

Mathias Jansson

Originalartikeln finns här

Linda Fagerström reste till Påarp på Bjärehalvön och såg tre spännande konstnärskap ta spjärn mot varandra.

Kristoffer Zetterstrand, Wanderer. Oljemålning.

KONST. Glaskaniner, magnetiska ansikten och datorspel i olja på duk – allt detta och lite till finns just nu att se på Galleri Mårtenson & Persson, mellan Torekov och Båstad. Det är Anders Krisár, Kristoffer Zetterstrand och Frida Fjellman som ställer ut nyare verk.

I Anders Krisárs ”One as Two” stiger en vuxen kvinnas ansikte (gjutet i metall) liksom upp ur golvet och repellerar en ung mans ansikte i samma utförande som hänger i en vajer precis ovanför. En kort sekund möts de, speglar sig i varandras ansikten, sedan stöter den magnetiska kraften obönhörligtbort dem från varann. Den unge mannen svajar i en pendelrörelse kring den äldre kvinnan.Kanske beskriver rörelsen den komplexa relationen mellan mor och son, tröst och intimitet omväxlat med frigörelse och avståndstagande. Vem är stark, vem är svag, vem stöter bort vem?I ”Untitled” skildras en liknande situation: ett ansikte (skulpterat i vax) smälter av hettan från ett annat som utstrålar en värme stark nog för att förmedla denna förödande, eller kanske av omsorg överväldigande affekt.Också skulpturerna i serien ”The Birth of Us” är mångbottnade. En arm, en flickas och en pojkes torso – alla extremt realistiskt skildrade i glasfiber –bär avtryck från lika naturtroget skildrade vuxenhänder. Fingrarnas grepp bildar gropar i barnkropparna, nästan som om de knådade smördeg. Är vuxenhänderna skyddande eller styrande? Kram eller krafttag? Oavsett vilken tolkning man gör, är de omöjliga att värja sig mot.Skulpturerna visar enkelt och ändå gripande hur komplexiteten i mellanmänskliga relationer både lämnar själsliga och kroppsliga spår – eller möjligtvis sår – i oss alla.

Där Anders Krisár är allvarsam är Kristoffer Zetterstrand mer skämtsam. Hans ekvilibristiskt realistiska måleri innehåller krockar mellan å ena sidan välbekanta figurer ­hämtade från konsthistoriska verk och å andra sidan miljöer och figurer av ”pixlad” karaktär, likt Pacman och andra reliker från gamla datorspel.Kollisionen mellan den tekniska virtuositeten i utförandet och de nutida motiven blir komisk och mycket märklig. Fra Angelico, Jan van Eyck och Caspar David Friedrichs människor framstår med extra stark kontur när de klipps ur sitt sammanhang.Jag vet inte riktigt om de vinner eller förlorar på det. Är citerandet av de historiska konstnärerna kritiskt-ironiskt eller devot hyllande?I vilket fall har både betraktare som känner igen de konsthistoriska referenserna och datorspelsnostalgiker något att hämta här.

Bävrar, kaniner och andra djur samexisterar i Frida Fjellmans installation med en fragmentarisk natur, gräsmattor, moln, blixtar och flera vulkaner som befinner sig i ett unisont utbrott. Samtliga föremål är gjorda av glas, vilket förstås ifrågasätter den traditionella uppfattningen om vad glaskonst är.Var för sig påminner objekten om kitschiga dussin-prydnadsstatyetter, men placerade tillsammans kan man inte låta bli att betrakta dem med respektfull uppmärksamhet. Upplösandet och ifrågasättandet av gränser mellan konst och design har Fjellman intresserat sig för länge i installationer likt denna – och effektfull för detta syfte blir den här inte minst genom sin storlek och konsekventa genomförande.

Utställningarna kompletterar varandra utan att konkurrera. Varje konstnär får vara ifred i sitt eget rum och ingen behöver överrösta någon annan. De arbetar med så skilda utgångspunkter att betraktaren ständigt utmanas från olika håll, vilket både är överraskande och stimulerande. En sådan jämvikt mellan tre starka konstnärskap är svår att åstadkomma, men här är balansgången skickligt fullföljd med både tydlig beslutsamhet och rättfram självklarhet.

Linda Fagerström

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 augusti 2008 kl 04:00

Originaltexten finns här

…..

Läs artikeln på Svenska Dagbladet här

Originaltexten finns här

Publicerad den 01 april 2008.

”Artist and still life” av Kristoffer Zetterstrand.

Bakom utställningen står Olle Essvik och Erik Bodström. De tycker att datorbaserad konst är en genre som är eftersatt. När den här typen av utställningar produceras brukar fokus oftast ligga på själva tekniken i stället för det konstnärliga innehållet.
Utställningenvisar ett 20-tal konstnärer, svenska och internationella, som har olika förhållningssätt till datorn som konstnärligt verktyg. Besökaren kan inte bara se konst som är gjord att visas på datorer, utan det finns även flera exempel i utställningen på måleri, skulptur och performance. Den gemensamma nämnaren är att datorn har spelat en central roll för att konstverket har blivit till.
Kristoffer Zetterstrand, som tidigare gjort sig känd för sina målningar från Counterstrike där han utforskat spelens landskap, medverkar i utställningen. Han har skapat scener med inspiration från datorspel och konsthistorien.
– Min arbetsprocess börjar med att jag skissar fram motivet i 3d i datorn, där jag kan vrida och vända på scenen, flytta bild­element, sätta ljus och så vidare. Jag skulpterar arkitekturen och de olika delarna av miljön och klär dem med olika texturer, till exempel delar av bilder från egna tidigare målningar, från bilder jag hittat på nätet eller skärmdumpar från datorspel, säger Kristoffer Zetterstrand.

Trots att hela bilden byggs upp med hjälp av ett program i datorn är det ändå frågan om ett hantverk när bilden sedan överförs till målarduken.
– Måleriet är det som ger liv i bilderna. Hantverket och det utrymme som det ger för improvisation och måleriska omformuleringar av motiven är den absolut viktigaste delen av arbetet, säger Kristoffer Zetterstrand.
En annan svensk konstnär som hämtar inspiration från datorspel och konsthistorien är Johan Löfgren som i utställningen visar videoverket ”Sketchbook of the Neo Arcade”. Videofilmen visar arbetsprocessen bakom hans målningar som ofta hämtar inspiration från 1980-talets arkadspel. Liksom sina förlagor är målningarna lite kantiga och platta – till skillnad från dagens fotorealistiska grafik. Johan Löfgren bryter upp den digitala bilden och påminner oss om att den i grund och botten består av små pixlar, men att dessa i dag är så pass små att de knappast syns för ögat, vilket de gjorde i datorgrafikens barndom.

Konstnärsduon Goldin+Senneby medverkar med fotografiet ”After Microsoft”, som handlar om det som anses vara världens mest spridda datorbild, skrivbordsbilden med kullen i Windows XP, som CS skrivit om tidigare. Bilden fasas nu ut i och med operativssystemet Vistas intåg.
Ola Pehrsons verk ”Yucca Invest Trading Plant” är nästan en klassiker i de här sammanhangen. Ola Pehrson kopplade ihop en Yuccaplanta med en dator och genom olika sensorer och program kunde datorn tolka plantans tillstånd och översätta dem till termer för att köpa och sälja aktier på nätet.

Om plantan lyckades bra med sina aktieköp blev den belönad med vatten och ljus, annars uteblev de livsuppehållande belöningarna. Yuccaplantan och den globala börsen skapade en form av symbios och frågan som bland annat ställdes var om plantan i darwinistisk anda skulle kunna lära sig att tolka börsen för att överleva.
Utställningen visar inte bara nya verk utan gör också nedslag i äldre konstnärskap. Till de digitala pionjärerna räknas Sture och Charlotte Johannesson som på 1970-talet började med experiment på stordator. De två konstnärerna drev 1977–1986 en digital bildstudio, Digitalteatern, som var en av Europas första. Här arbetade de bland annat med att digitalisera fotografier och lägga till olika effekter som var nyskapande för sin tid.
Leif Elggren och CM von Hausswolff har också varit verksamma ett tag. Redan 1992 startade de The Kingdoms of Elgaland-Vargaland (KREV) som är en mikronation som består av geografiska, mentala och digitala gränsland. Konstnärerna säger att Elgaland-Vargaland är det största och mest befolkade riket på jorden som innefattar alla gränser mellan nationerna, så väl digitala gränser som andra sinnestillstånd. Varje gång du reser någonstans och varje gång du stiger in i ett annat tillstånd, som till exempel ett drömtillstånd, besöker du Elgaland-Vargaland.
För några år sedan var det populärt att konstnärer utropade egna nationer på nätet, så kallade mikronationer, men i och med utvecklingen av digitala världar som Entropia och Second Life så har det nästan helt försvunnit.
De virtuella världarna ger större möjligheter när det gäller att utforska och experimentera med nationalitet och gränser än vad en webbsida på nätet kan erbjuda.
Utställningen My Computer är en av de större som visats i Sverige med fokus på datorgenerad konst och det är en väl sammansatt utställning som innehåller många bra svenska och internationella konstnärer.
Roligast är det förstås att se att det i Sverige finns så många bra konstnärer i genren och att vi svenskar dessutom var tidigt ute med att skapa den här typen av konst.

Konstakademien, Stockholm: ”Nymålat” (17/11-16/12)

Konstföreningen Hötorget har delat ut stipendium till en avgående student på Mejan i tio års tid. Det betyder jubileum, och det firas med utställningen ”Nymålat” på Konstakademien. En god idé. Hötorget har fört en diskret tillvaro i konstvärlden, inte så många känner egentligen till vad de är eller gör, icke desto mindre har de arbetat målinriktat med att bygga ett stabilt och stort nätverk. Konstföreningen startades 1993 av reklammannen Bertil H Schulze och består av konstintresserat reklamfolk som ursprungligen hade sina kontor runt Hötorget, därav namnet. Idag sorteras Hötorget in under SAK (Sveriges Allmänna Konstförening), men fortsätter att driva sin verksamhet ideellt med allt från olika programpunkter till själva stipendiet som finansieras via privata donationer och genom auktioner föreningen haft under åren.

På Konstakademien visas samtliga tio stipendiater sedan 1998 och det är en imponerande samling konstnärer som ryms i akademiens Galleri Öst. Alla tio är aktuella och verksamma vilket kan ses som ett gott betyg för konstföreningens näsa för talanger. Till utställningen har de allra flesta producerat nya verk och de samsas rätt väl. Olika tekniker och uttryck finns representerade och även könsfördelningen är jämn. Politiskt korrekt kan tyckas, men mer en eloge till juryn för en genomtänkt strategi, något som konstigt nog inte alltid är fallet med jurys och stipendier. Trots utställningens naturliga karaktär av gott och blandat kan man urskilja två huvudstråk. Å ena sidan ett expanderande måleri i postmodernismens kölvatten. Som samtliga av de manliga konstnärerna arbetar med upptäcker jag. Med klara färger utforskar de möjligheter och begränsningar och det är tydligt att det är fullfjädrade konstnärer det handlar om, inte längre några studenter. Särskilt Kristoffer Zetterstrand utmärker sig. Han har konsekvent undersökt rummets fysikalitet i sina arbeten. Tidigare har han utgått från bl.a. dataspel, här har han skapat digitala, tredimensionella scenografier som han sedan målat av. Han förenar det klassiska måleriet, både i motivval och metod, med den nya teknikens uttryck och möjligheter. Och det är i överföringen mellan dessa två världar som det händer något, uppstår en spänning. En oroande förskjutning i ett perspektiv eller en pixel som tränger in och börjar lösa upp bilden. Mycket träffsäkert.

Å andra sidan visar utställningen delvis på ett samhällskritiskt skärskådande med ideologiska förtecken. Andrea Hvistendahl visar verket “Guantanamo Dollhouse”, små spelpjäser på en plan indelade i olika sekvenser. Titeln är träffande och efter en stund inser man att det just är Guantanamo vi tittar på med stiliserade scener av tortyr och fångenskap. Det som först såg lite roligt ut blir plötsligt kusligt och maktens spel med den lilla människan blottas. Också Monika Marklinger visar prov på sitt politiskt medvetna konstnärskap, med en tydlig fortsättning på de senaste årens utforskande av individens roll och villkor i samhället. Rumsligt fascineras jag mest av Charlotta Mickelssons installation. Med stora, svarta stygn gör hon ingrepp i rummet. I taket, i hörnen samlas de som kluster, likt en väv eller jag ser det mer som tredimensionella streck som ruckar på idén om skala och blick. Det finns en påtaglighet som på en gång är skir och vass, flyktig och närvarande. Det är spännande att se hur det förändras när de andra besökarna i rummet avtecknas mot verket. Som också fungerar fint med Niklas Seglevis stora väggmålning.

Det tilltalande med en utställning av det här slaget är möjligheten att få se ett tvärsnitt ur den samtida konsten. Över tid blir det intressant att se vilka teman som dominerat och hur konstnärerna väljer att arbeta, vad som binder dem samman och vad som skiljer dem åt.

Deltagande konstnärer: Andrea Hvistendahl, Charlotta Mickelsson, Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger, Johan Löfgren, Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues, Sara Olausson

Bild: Kristoffer Zetterstrand

Adress: Fredsgatan 12

2007-11-21 Frida Cornell (text), Dag Sundberg (foto)