Originalartikeln finns på konsten.net. Av Anders Olofsson.

Måleriets scenkonst

ALP/Peter Bergman: Kristoffer Zetterstrand (22/10-21/11)

Kristoffer Zetterstrands debut hos ALP/Peter Bergman 2002 var egentligen smått sensationell, vilket framgått först under de senaste åren. På den tiden var det säregna landskapsbilder som gällde, miljöer som Zetterstrand skapat genom att delvis manipulera, delvis utnyttja, dataspelet Counterstrikes bild av arkitektur och landskap. Här och var - där skärmbilden frusits - försvann verkligheten ut i ett monokromt töcken. Eller också lät Zetterstrand oss betrakta världen ur s.k. free look mode, det tillstånd spelaren hamnar i när ens rollfigur dödats, möjligtvis ett slags den digitala världens motsvarighet till Dantes limbo.

Inte underligt att Zetterstrands verk helhjärtat kom att omfattas av alla IT-nördar med ett gryende konstintresse, och man kan anta att en försvarlig del av dem idag sitter med Zetterstrandmålningar ovanför Zanussi-soffan. På senare år har emellertid Zetterstrand utvecklat sin teknik så långt att det blivit relevant att tala om en sammanhängande arbetsprocess, som också innefattar ett nytt sätt att se på världen och konsthistorien. Hans målningar har börjat invaderas av figurer och symboler från äldre konst, men inte via samma klipp-och-klistra-teknik som många andra samtida målare använder för att öppna sina verk mot andra bildverkligheter. Zetterstrand skrider i stället till verket som en skulptör eller scenograf: han bygger med hjälp av datorn tredimensionella rum i modellform, som han sedan målar av.

Samtidskonstens s.k. appropriering av äldre eller populärkulturella bildvärldar har för det mesta varit den yttre manifestationen av en estetik som byggt på idén om att de konsthistoriskt betingade värdehierarkierna rasat samman. Därigenom uppkommer tillståndet i vilket alla bilder är lika mycket värda, och ingen konstart eller kulturell uttrycksform kan per automatik tillmätas ett högre värde än någon annan. I början av Kristoffer Zetterstrands karriär kunde det se ut som om han var på väg att formulera en egen kommentar till denna estetiska utsaga, men nuförtiden är frågan om han ens bryr sig. I hans nya utställning hittar vi referenser till såväl Caspar David Friedrich, konkretismen, medeltida kyrkomåleri, superrealistiskt 70-tal och digital pixelgrafik. Allt presenterat på samma måleriska scengolv, utan att någon av aktörerna tilldelats huvudrollen.

Zetterstrand blandar och ger ur sin legolåda av bildinfluenser, och experimenterar fram verkligheter som kan betraktas från olika synvinklar samtidigt. Ibland är resan inom en och samma bild hisnande, som när han låter förgrunden breda ut sig som en kompakt, monokrom yta (Clement Greenberg hade nickat gillande) medan han i bakgrunden öppnar en tvättäkta, illusorisk rokokohimmel med ulliga moln. Andra gånger upplöser sig delar av bilden eller detaljer i bildrummet i lågupplöst pixelgrafik med närhet till den abstrakta konsten. Men allra mest hänger han sig åt ett måleri som bor granne med scenografin. Ibland går han till och med så långt som till att avbilda det scenrum inuti vilken konstnären själv befinner sig när han skapar sin måleriska scenografi. En slags måleriets ryska gummor, helt enkelt. Illusionen punkteras, eller - om man vill vara radikal i sitt resonemang - illusionen är inte en- utan flerfaldig. Ett lika avspänt som naturligt förhållningssätt till begreppet realism.

Kristoffer Zetterstrand är genuint skicklig i både sitt handlag med konsthistoriska referenser och sin förmåga att vända och vrida på perspektiven så att vi ofta upptäcker att avläsningsprocessen bryts genom att flera olika perspektiv samexisterar i bilden. Sådana övningar ägnade han sig även åt tidigare, men kanske med större fokus på tekniken. Nu har han inte längre något at bevisa på den punkten, vilket öppnar för nya möjligheter. Hans nya målningar har också en mörkare stämning än de tidigare verken, det tycks som om vi och figurerna som befolkar Zetterstrands bildrum verkligen lever i de yttersta dagarna. Det adderar en ny och spännande dimension till ett konstnärskap som redan känns ovanligt gediget.

Adress: Torsgatan 41

2009-11-12 Anders Olofsson

Originalartikeln finns här