En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten.Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det en vulkanisk miljö som vi betraktar, men på något sätt känns bilden onaturlig. De spetsiga bergen påminner om en graf med sina toppar och dalar och övergången mellan den släta mörka bergsväggen och de spetsiga ljusa klipporna vid sidan om känns påklistrad.  Den spanska konstnären Joan Fontcuberta har gjort en serie bilder som han kallar “Landscapes without memory”. Att landskapen saknar minnen och historia har sin förklaring i att dem helt enkelt inte finns, utan har genererats fram av en dator.

Fontcuberta har använt sig av samma programvara som militären brukar använda för att överföra 2D bilder som kartor och satellitfoton till 3D miljöer. Programvaran översätter helt enkelt en 2D källa och skapar av informationen ett 3D landskap. Fontcuberta har använt programvaran och experimentera med olika källor. I serien “Landscapes of landscapes” har han te x använts sig av  kända landskapsmålningar från konstnärer som Turner, Cezanne, Dali och Stieglitz och låtit datorn översätta målningarna till 3D-miljöer med berg, dalar och moln. I “Bodyscapes” är det däremot kroppen som varit förlagan och  Fontcuberta har låtit scanna in olika kroppsdelar som datorn sedan översatt till 3D landskap.

I konsthistorien utgör landskapsmåleriet en stor och betydelsefull genre. Den uppstod under 1400-talet och under 1500-talet utmejslades sig två inriktningar; det italienska och det holländska landskapet. Det italienska var mer idealistiskt, hade vidsträckta vyer, den var mer tillrättalagd med grupperade växter och ofta med mytologisk anknytning.  Fransmän som Lorraine och Poussin, som hade studerat i Italien vara viktiga förgrundsfigurer för det italienska landskapet. Det holländska landskapet var å andra sidan mer realistiskt och detaljrikt när det gällde växtlighet, hus och molnformationer.

Rembrandt, van Goyen och Ruisdael räknas till den här gruppen. Under 1800-talet nådde landskapsmåleriet en ny höjdpunkt i och med de romantiska strömningarna i Europa. Landskapet blev nu en symbol för människans sinnesstämningar. Rasande forsar, höga berg och djupa dalar passade romantikernas känslostormar, eller om det nu var frågan om mer stillsamma och kontemplativa känslor, då kunde solnedgångar eller kyrkogårdsmiljöer användas.

Även idag utgör landskapet en viktig inspirationskälla för många konstnärer. De flesta konstnärerna har någon gång under sin karriär målat ett landskap, eller en solnedgång av något slag. Under de senaste åren har det dykt upp en ny form av landskapsmåleri som liksom Fontcuberta inte utgår från naturen utan från digitala källor. Metalandskap, dataspel och virtuella världar har öppnat upp nya vyer för landskapmåleriet.

Den svenska konstnären Kristoffer Zetterstrand gjorde år 2002 en utställning som fick namnet “Free-look Mode” som bestod av tavlor med landskap från spelet Counterstrike. Counterstrike är ett mycket populärt dataspel som man spelar på nätet och där man väljer att spela antingen som terrorist eller anti-terrorist. Spelarna delas in i två lag och tävlar mot varandra.

Om man skulle bli skjuten under en spelomgång måste man vänta till spelomgången är slut för att kunna vara med igen. Medan man väntar kan man fritt röra i spelet och utforska miljöerna t ex genom att flyga över landskapet. Zetterstrand kallar det för “Free-look mode” och i sina målningar har han undersökt och avbildat landskapet i Counterstrike som befinner sig i skiljelinjen mellan spelets värld och det område där grafiken upphör och bara blir en svart bakgrund.

Ett landskap, i t ex ett dataspel, är i grunden uppbyggt av ekvationer och siffror som berättar för datorn hur den ska rita upp miljöerna på skärmen. På sätt och vis består också ett riktigt landskap av den här typen av information. Vi har longituder och latituder, höjdnivåer och annan data som berättar var vi befinner oss på jorden. En GPS är ett redskap som använder sig av den här informationen för att visa oss rätt väg. Det finns några exempel på konstnärer som använt GPS för att skapa konst i och av landskapet. Thorsten Knaub gjorde under 2003 en GPSdiary, där han sparade alla sina rörelser under ett år med hjälp av en GPS.

Resultatet blev en graf för varje dag, och sammantaget blev det en abstrakt målning över hans rörelser i landskapet. Knaubs projekt kan ses som en form av landskapsmåleri, där själva metalandskapet med sina positioner och rutnät avtecknas och sammanställs till en målning över konstnärens rörelser. Under en vistelse på Mallorca under 2007 skapade Knaub ett annat GPS verk i landskapet. Konstnären Joan Miro levde sin sista tid i Palma och från en av hans anteckningsböcker hämtade Knaub några teckningar som han använde för att skapa en osynlig hyllning till Miro. Knaub vandrade omkring med en GPS på Palmas gator och ritade upp Miros teckningar i stadsbilder genom att följa GPSens kordinator. Själva teckningen är osynlig i stadsrummet, men finns bevarad i GPSens minne.

Inom landskapsmåleriet utgör solnedgången ett speciellt motiv. Under bl a romantiken var solnedgångar väldigt populära och motivet har under historiens gång använts i så hög grad att det idag nästan omöjligt att ta en solnedgång på allvar, en solnedgång har blivit en utsliten kliché. Ändå är det en händelse som äger rum varje dygn och som fortfarande drar svärmande kärlekspar till sig som en syltburk lockar till sig getingarna. Ska man vara riktigt oromantiskt så kan man påpeka att solen faktiskt aldrig går ner, den står ju bevisligen stilla, utan det är jorden som rör sig och därmed skymmer solen. Det innebär också att solen alltid håller på att gå ner någonstans på jorden.

Den isländska konstnären Pall Thayer har tagit fasta på det i verket Sunset som uppfördes första gången 2000 och som består av en video med inspelningar från ett antal webbkameror runt om i världen som visar solnedgången.  Sammankopplade skapar de olika filmsekvenserna en bild om en ständigt nedgående sol, en sol som befinner sig i ett limbo hängande mellan dag och natt. Man kan antingen tolka Thayers solnedgång som en evig romantisk solnedgång eller ett helvetiskt evigt tillstånd av stagnation. Utopi eller dystopi, en fråga som kan tillämpas även på den teknik som Thayer utnyttjat. Webbkameror soch övervakningskameror ska de se som en utopi om ett säkert samhälle eller som en dystopi om storebrors samhälle a la Orwells 1984?

Idag finns det en hel rad med nya outforskade landskap som sträcker sig bort mot horisonten och som konstnärer använder sig av. Några är osynliga och består endast av metadata och koordinater, medan andra är fantasifulla och exotiska och bara existerar i den virtuella världen. Kanske är det några av dessa landskap, föreställande en solnedgång från Second Life eller en landskapsbild skapad av din e-postkorrespondens det senaste åren, som i framtiden hänger ovanför din soffa istället för den där reproduktion av Cézannes Mont Saint Victoire.

Mathias Jansson