Original post: Tidningen Kulturen

Kristoffer Zetterstrand, Maja Rohwetter, John Thurfjell m.fl.
Hjärta spel
Datamuseet IT-Ceum, Linköping
pågår till 15 december 2012

Klappar ditt hjärta för spel och konst? Då är utställningen ”Hjärta spel” något för dig. Egentligen är det uppseendeväckande, men inte speciellt förvånande, att Sveriges genom tidernas största och intressantaste konstutställning om dataspel och konst, inte visas på ett stort konstmuseum, utan på det lilla Datamuseet i Linköping. Att ett museum, som i vanliga fall ägnar sig åt datorns utveckling och betydelse i vårt samhälle, har lyckats skapa en konstutställning där andra tidigare gått bet, kan man bara gratulera. ”Hjärta Spel” är en efterlängtad och saknad pusselbit i samtidskonsten om relationen mellan konst och dataspel. Redan innan vernissagen den 22 september visade sig utställningen vara en succé eftersom den blev förbokad av andra museer fram till 2014.

Det har visserligen producerats utställningar om dataspelsinspirerad konst tidigare i Sverige men ingen har riktigt lyckats få till den bredd och det helhetskoncept som finns i ”Hjärta spel”. Inte ens den stora utställningen ”Space Invaders” som visades under hösten 2011 på Nikolaj Konsthall i Köpenhamn lyckades med detta. En förklaring är att Datamuseet inte har fallit i teknikfällan. ”Hjärta spel” är inte en utställning med en massa datorer och tekniska installationer utan en förhållandevis traditionell utställning med mycket vägghängd konst som måleri och fotografi. Det lilla galleriet som man har haft till sitt förfogande har också gjort att man tvingats välja lagom stora verk och därmed skapat en intim utställning med en bra balans och dialog mellan verken.

Urvalet kan man inte heller klaga på. Utan det är en utställning som vänder sig till en bred publik. Är man intresserad av figurativt måleri kan man beundra Kristoffer Zetterstrands skickliga penseldrag i hans målningar som blandar konsthistoriska referenser med dataspel. Maja Rohwetters abstrakta målningar undersöker de virtuella världarnas landskap och arkitektur. För den mer konceptuellt lagda finns Max Olofssons stora målningar av en enda pixel. Är man intresserad av textilkonst kan man beundra Per Fhagers miniutöst noggranna broderier av screenshots från olika dataspel.

Jenni ”Pixelninja” Källbergs cosplayingDen existentielle kan fundera över livet och döden medan man spelar det vackra och melankoliska spelet The Graveyard av Tales of Tales. Gillar man mode så finns Jenni ”Pixelninja” Källbergs ”cosplaying”-dräkter att beskåda i en monter. Jenni har sytt upp ett antal dräkter efter modeller från kända dataspelkaraktärer för att sedan kunna spela dessa roller i verkligheten, det som kallas cosplaying. Love Hulténs handgjorda, unikt designade spelkonsoler i trä, får en att undra varför man i hela världen nöjer sig med en plastig grå datorlåda på skrivbordet när det finns sådana här vackra objekt.

En spelkonstutställning utan spel och datorer går förstås inte. Därför har man även byggt ett rum i rummet där man samlat ett antal olika konstnärliga dataspel. Man har även här valt att försöka fånga en bred publik. Spelen tar inte för mycket tid i anspråk, varken att spela eller lära sig. Man behöver inte vara en jättevan spelare för att uppskatta dem. Förutom The Graveyard kan man nämna John Thurfjells spel Do you have the shine? där man cyklar omkring i korridorerna i skräckfilmenThe Shining och måste vid varje hörn välja om man ska blunda eller inte för att undvika att träffa på de otäcka tvillingflickorna. Erik Svedäng och Jonatan ”Cactus” Söderström, kända från indiegame scenen, medverkar också med var sitt spel som har stora konstnärliga egenskaper.

Jag tror att det är för mycket begärt att något konstmuseum i Sverige ska lyckas skapa en liknande utställning de kommande åren. Jag sätter därför mitt hopp till att Datamuseet får möjligheten, att precis som i dataspelsvärlden, skapa en uppföljare, en Hjärta Spel 2 utställning.

Mathias Jansson

 Article at Frameweb

Uncanny Valley by Kristoffer Zetterstrand
Computer Software Creates Exquisite Painting
Swedish artist Kristoffer Zetterstrand uses a 3D program to assemble uncanny scenes which he paints on canvas.

Zetterstrand follows a process which begins with his original paintings and motifs created using different techniques. With the help of a software, he assembles those original images with found visual material from the internet or computer games.

Through this process, the artist is able to play with perspectives and lights, keeping in mind the fact that everything has to become a painting again. As a result, the scenes displayed on canvas share a common uncanny atmosphere. Some parts of the works are naturalistic, while others have a very unnatural aspect. In this continuous shifting of visual languages, it is impossible to determine whether the scenes are believable or not.

Zetterstrand compares his paintings to a set, were each actor plays a part that only makes sense in its interaction with the other actors.

Uncanny Valley runs until 22 September at Peter Bergman Gallery, Stockholm.

Photos courtesy Peter Bergman, Stockholm.

Peter Bergman
Torsgatan 41
113 62 Stockholm
Sweden

Emma Wiklund sa i somras att det inte finns en enda bild vi ser som inte manipulerats. Det gör att fotomodeller kan ha karriärer vars längd tidigare var omöjlig. Kristoffer Zetterstrand har vetat detta länge. När kan analogt visar upp det digitala lyfter tanken och jag önskar att hans karriär aldrig tar slut.

Anders Karnell, Nöjesguiden 2012 -nr 8

Publicerad på Omkonst 2012-09-05

Scenen eller spelplanen är utfälld som vanligt. I Kristoffer Zetterstrands värld(ar) är ofta singularis och pluralis konsekvent satta ur spel. Det bekanta och det främmande lånas in från olika håll. Datorspelens bildestetik paras gärna med äldre konstbilder, dissekeras och förs samman i ett bildprogram. Den 3D-animerade ”skissen” bildar sedan utgångspunkt för måleriet. De motsägelsefulla situationerna och sammanställningarna blir därmed lika främmande som bekanta, världarna rasar samman.
Eller så har en rasande värld bildat en proteströrelse. Men i så fall mot vem? De ostyriga perspektivsprängda landskapen och dropparna i de aktuella målningarna, symboliserar möjligen en naturens ansträngning och utgjutna svettpärlor. De kanske rentutav är stiliserade tårar frampressade av ilska, utmattning eller sorg över att tvingas bilda grund åt allmänmänsklig enfald och mångfald.

Lånen ur äldre verk har den här gången uteblivit och istället har någon form av dokumenterande bilder fått bidra med allvarstyngda anleten att främmandegöra det bekanta med. Uppkavlade skjortärmar och välkammade frisyrer påminner om 50-tal och en laboratorie- eller utvecklingsmiljö, impregnerad av tillväxttro. Åtminstone vecklas miljöer eller landskap ut under några av laboratorerna i målningen med titeln ”Uncanny Valley”. Scenen borde ge upphov till ett pirrande obehag , men jag kan tycka att Zetterstrand förlorar något på att släppa leken mellan spel- och konstbilderna ur sikte. De fotografiska förlagorna för honom närmare andra målare med vurm för familjealbumet eller dolda berättelser hämtade ur den nära vardagshistorien och dokumentationen.

Jag tolkar dock den aktuella utställningen som ett hälsosamt rymningsförsök som måste göras för att utveckla bildspråket.
Men tänk om den måleriska epiken kunde bli lika djärv eller satt ur spel som bilderna är mångbottnade. Vad skulle hända om kartbilden lät sig i högre grad omfamnas av tekniker lånade från sen postexpressionism. Sömlöst buren av färgen skulle motiven kunna växla mellan figur, mönster och grund. Konstbildens historiska skafferi har säkert mer att bjuda i Zetterstrands händer. Intressanta utflykter i den här riktningen låter sig anas i något av de mindre verken. Situations- och motsägelsefulla perspektivväxlingar lär hur som helst vara fortsatt aktuellt framöver, liksom inom film och litteratur. Zetterstrands världar blir säkert en fortsatt bördig del inom genren.

Stockholm 2012-09-05 © Susanna Slöör

Läs originalartikeln på Omkonst

Publicerad på Konsten.net 2012-08-30

Kristoffer Zetterstrand är konstnären som inte gör det lätt för sig. Tidigare målade han av vad som  hände  när dataspel hängde sig och producerade sällsamma landskapsvyer på bildskärmen. Men gradvis har hans konstnärskap både breddats och fördjupats, samtidigt som själva arbetsprocessen blivit alltmer komplex och tidkrävande.

Nuförtiden både scannar han in gamla fotografier, bygger modeller och klipper in detaljer från äldre konstverk innan han tar sig an hela härligheten måleriskt. Detta gör han knappast för att vara originell eller av brist på sysselsättning. Det är heller inget kultur- eller mediekritiskt koncept som lurar i bakgrunden. Zetterstrand är en person som – likt de flesta andra målare – lever i en värld av andra bilder. Skillnaden är att inte nöjer sig med att  låta förlagorna eller inspirationskällorna smyga in i de färdiga verken; han redovisar öppet sin arbetsprocess genom att låta målningarnas “urmateria” uppträda på samma nivå i bildrummet.

Det gör att vi på en och samma gång betraktar fotografier från vad som förefaller vara 30-talet, figurer ur den klassiska konsten och ornament med obestämbart ursprung. Kanske är det konsthistorien som sådan Zetterstrand blandar och ger med, för att på så sätt presentera ett alternativt förhållningssätt till vad vi ser. Men i ännu högre grad är det hans egen lustfyllda relation till måleriets möjligheter som är verkens tema. Kristoffer Zetterstrand är en högst ocool målare, som skapar coola bilder med en entusiasm som smittar av sig på betraktaren.

Adress: Torsgatan 41, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/8 – 22/9

Anders Olofsson (text och foto)

Läs originalartikeln på Konsten.net

Från Svenska Dagbladet, 2012-08-30

En kort bit från gallerikomplexet ställer galleri Peter Bergman ut Kristoffer Zetterstrand. Zetterstrand har länge experimenterat med olika former av realism i sina målningar där han kan låta bilder från dataspel möta senrenässans i en och samma målning. I den aktuella utställningen ställs serietidningsestetik mot fotorealism, färg mot svartvitt i olika försök att faktiskt få de stilarna att samstämma. Ibland möts elementen, ibland kolliderar de. I bägge fallen skapar övergångarna nya, intressanta perspektiv på bilden.

I Zetterstrands konstnärskap finner jag en självreflektion, en metamedvetenhet som jag saknar hos de andra konstnärerna.

Läs hela artikeln här

Av Håkan Nilsson