När han inte kaklar hemliga Mario-svampar på badhus eller lägger glasmosaik i 8-bitarsutförande på skolor omnämns hans verk på Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Kotaku och Gamescenes, för att nämna några exempel – och så Gamereactor förstås. I höst är han dessutom inbjuden att hålla föreläsning om sin konst på anrika Smithsonian Museum i Washington.

Mannen i fråga heter Kristoffer Zetterstrand och han refererar ofta till en såväl svunnen som modern tid av spelande i skapandet av sina konstverk, även om det inte alltid är meningen. Vi pratade en lång stund med konstnären och lärde oss ett och annat om spelutvecklarens såväl som konstnärens begränsningar och vad som händer när ett oväntat möte sker däremellan.

En kylig tisdagsmorgon nåddes Gamereactors öra av att en svensk skola gjort väsen av sig ute i vida världen. Anledningen var enkel. Segeltorpskolan i Stockholm hade satsat sina renoveringspengar på att försköna väggarna med lite konst, och Kristoffer Zetterstrand sattes på jobbet. Snart var hans prototypute över hela internet, och visst påminde det en hel del om sublima bakgrunder från bortglömda 8-bitarsklassiker.

“Här tog jag inspiration från spel som Space Quest bland annat, men framförallt beror likheten med gamla spel på att jag faktiskt jobbar med precis samma begränsningar som grafikerna gjorde på den tiden, i synnerhet när jag lägger kakel eller skapar mosaikverk. Jag har bara ett visst antal rutor och färger att utgå från, och det är det som gör det intressant för mig. Hade jag kunnat göra precis vad hur jag ville med obegränsade medel hade jag förmodligen inte blivit lika nöjd och heller inte haft lika kul.”

Vi drar en snabb parallell till The Legend of Zelda: Ocarina of Time där Koji Kondo tvingades skriva spelets alla låtar med Links limiterade lergök i baktanken. Trots, eller kanske rentav på grund av att han bara hade ett fåtal toner till sitt förfogande klassas musiken fortfarande som en av de absoluta höjdpunkterna i spelhistorien, och vi konstaterar tillsammans att mästerverk skapas genom begränsningar.

Det är en udda sits för Kristoffer, för samtidigt som vi rent objektivt måste jämföra hans alster med hur kända giganter inom spelvärlden jobbat är han noga med att inte själv klassa sig som någon legend inom området. “Det är en väldig skillnad på att smyga in spelreferenser i tavlor och på väggar och att faktiskt utveckla det som ger mig inspirationen till det,” konstaterar han. “Jag ser mig framför allt som målare, och jag arbetar egentligen väldigt klassiskt med framför allt olja på duk i min ateljé, och spelvärlden är bara en av mina influenser.”

Till vardags erövrar Kristoffer Amerika i Empire: Total War och spelar Minecraft med sin dotter. Han har ju trots allt illustrerat samtliga tavlor i spelet.

“Min svåger Markus berättade om ett nytt spel han var i full gång med att utveckla och senare, när vi pratade om möblemang i spelet kom vi på att det skulle vara kul om det fanns tavlor att sätta upp, så jag skalade ner ett gäng av mina målningar i pixelformat och Markus lade in dom i spelet ” berättar han. “Att det skulle växa och bli en sån succé hade ingen av oss någon aning om då.” Faktum är att en av tavlorna från spelet senare delades ut i en tävling där det gällde att snickra ihop bäst texture pack till spelet.

En helt annan typ av konst som gjorde enormt väsen ute i världen är tavlorna med Counter-Strike-motiv som han gjorde 2002. “I början, när jag lärde mig spelet dog jag mycket och spenderade tiden i free-look mode med att ta bisarra screenshots på det man aldrig såg som levande i spelet. Detta resulterade i ett gäng oljemålningar som visades på min debututställning på Galleri Peter Bergman i Stockholm. Dom bilderna blev också “virala” och drog en väldig massa publik till min hemsida under en tid.”

Jag förklarar att vissa av bilderna i den senare serien “Terragen” med bergslandskap påminner en hel del om The Elder Scrolls V: Skyrim och känner hur det rycker lite i plånboken när jag föreslår att Kristoffer borde försöka fånga någon av Bethesdas alla buggar på bild och porträttera den. “Jag längtar efter att få dyka in i Skyrim men misstänker att jag helt enkelt inte har tid just nu. Det får vänta,” förklarar han.

Ett hel avdelning på Kristoffers hemsida är dedikerad helt till en enda typ av motiv, nämligen ett som starkt efterliknar Sim City, fast naturligtvis med ett helt gäng surrealistiska inslag.

Jag blir snabbt yr i huvudet när han börjar förklara att han först skapat hela brädet i ett 3D-program som man kan snurra och zooma in eller ut på precis hur man vill. Därefter har han helt enkelt valt ut vissa delar som tilltalar honom lite extra och målat av dem på oljedukar. Han har alltså skapat en värld inom en värld för att sedan måla av världen inom världen i den riktiga världen. Huruvida detta skedde innan eller efter att Inception nådde biograferna förtäljer inte historien.

Trots att Kristoffer har kunnat jobba med sin konst på heltid sedan 2001 har han fortfarande inte satt upp något slutligt mål för sig själv. “Jag tar mitt arbete som det kommer,” förklarar han. “Jag har fullt upp med att arbeta med mitt måleri och tänker inte på att influera särskilda områden eller ställa ut mina tavlor på någon viss utställning, men visst känns det kul att också sätta avtryck som tilltalar spelare som jag själv.”