It’s Nice That
Virtual artifacts noticed @
http://www.itsnicethat.com/articles/2277-things
Måleriets scenkonst
Originalartikeln finns på konsten.net. Av Anders Olofsson.
ALP/Peter Bergman: Kristoffer Zetterstrand
(22/10-21/11)
Kristoffer Zetterstrands debut hos ALP/Peter Bergman 2002 var egentligen smått sensationell, vilket framgått först under de senaste åren. På den tiden var det säregna landskapsbilder som gällde, miljöer som Zetterstrand skapat genom att delvis manipulera, delvis utnyttja, dataspelet Counterstrikes bild av arkitektur och landskap. Här och var – där skärmbilden frusits – försvann verkligheten ut i ett monokromt töcken. Eller också lät Zetterstrand oss betrakta världen ur s.k. free look mode, det tillstånd spelaren hamnar i när ens rollfigur dödats, möjligtvis ett slags den digitala världens motsvarighet till Dantes limbo.
Inte underligt att Zetterstrands verk helhjärtat kom att omfattas av alla IT-nördar med ett gryende konstintresse, och man kan anta att en försvarlig del av dem idag sitter med Zetterstrandmålningar ovanför Zanussi-soffan. På senare år har emellertid Zetterstrand utvecklat sin teknik så långt att det blivit relevant att tala om en sammanhängande arbetsprocess, som också innefattar ett nytt sätt att se på världen och konsthistorien.
Hans målningar har börjat invaderas av figurer och symboler från äldre konst, men inte via samma klipp-och-klistra-teknik som många andra samtida målare använder för att öppna sina verk mot andra bildverkligheter. Zetterstrand skrider i stället till verket som en skulptör eller scenograf: han bygger med hjälp av datorn tredimensionella rum i modellform, som han sedan målar av.
Samtidskonstens s.k. appropriering av äldre eller populärkulturella bildvärldar har för det mesta varit den yttre manifestationen av en estetik som byggt på idén om att de konsthistoriskt
betingade värdehierarkierna rasat samman. Därigenom uppkommer tillståndet i vilket alla bilder är lika mycket värda, och ingen konstart eller kulturell uttrycksform kan per automatik
tillmätas ett högre värde än någon annan. I början av Kristoffer Zetterstrands karriär kunde det se ut som om han var på väg att formulera en egen kommentar till denna estetiska utsaga, men nuförtiden är frågan om han ens bryr sig. I hans nya utställning hittar vi referenser till såväl Caspar David Friedrich, konkretismen, medeltida kyrkomåleri, superrealistiskt 70-tal och digital pixelgrafik. Allt presenterat på samma måleriska scengolv, utan att någon av aktörerna tilldelats huvudrollen.
Zetterstrand blandar och ger ur sin legolåda av bildinfluenser, och experimenterar fram verkligheter som kan betraktas från olika synvinklar samtidigt. Ibland är resan inom en och samma bild hisnande, som när han låter förgrunden breda ut sig som en kompakt, monokrom yta (Clement Greenberg hade nickat gillande) medan han i bakgrunden öppnar en tvättäkta, illusorisk rokokohimmel med ulliga moln. Andra gånger upplöser sig delar av bilden eller detaljer i bildrummet i lågupplöst pixelgrafik med närhet till den abstrakta konsten. Men allra mest hänger han sig åt ett måleri som bor granne
med scenografin. Ibland går han till och med så långt som till att avbilda det scenrum inuti vilken konstnären själv befinner sig när han skapar sin måleriska scenografi.
En slags måleriets ryska gummor, helt enkelt. Illusionen punkteras, eller – om man vill vara radikal i sitt resonemang – illusionen är inte en- utan flerfaldig. Ett lika avspänt som naturligt
förhållningssätt till begreppet realism.
Kristoffer Zetterstrand är genuint skicklig i både sitt handlag med konsthistoriska referenser och sin förmåga att vända och vrida på perspektiven så att vi ofta upptäcker att avläsningsprocessen bryts genom att flera olika perspektiv samexisterar i bilden. Sådana övningar ägnade han sig även åt tidigare, men kanske med större fokus på tekniken. Nu har han inte längre något at bevisa på den punkten, vilket öppnar för nya möjligheter. Hans nya målningar har också en mörkare stämning än de tidigare verken, det tycks som om vi och figurerna som befolkar Zetterstrands bildrum verkligen lever i de yttersta dagarna. Det adderar en ny och spännande dimension till ett konstnärskap som redan känns ovanligt
gediget.
Adress: Torsgatan 41
2009-11-12 Anders Olofsson
Originalartikeln finns här
Open critic/ Öppen kritik
Open critic/ Öppen kritik – 4 nov 2009, Liljevalchs konsthall
Caspar David Friedrich, Dalí Dalí, Kristina Jansson, Kristoffer Zetterstrand
I Panelen: Håkan Nilsson, Sinziana Ravini, Anders Olofsson, Susanna Slöör
Ljudupptagningarna går även att höra på Open Critics hemsida
Öppen kritik del 1. Introduktion
Öppen kritik del 2
Öppen kritik del 3
Öppen kritik del 4
Elden som förenar
Från www.omkonst.com:
Kristoffer Zetterstrand, “Scenes From the Void”, ALP / Peter Bergman, Stockholm, 22/10 – 21/11 2009
Text: Leif Mattsson
In från höger sträcker sig en hand som varligt håller en brinnande tändsticka mellan tummen och pekfingret. Den pixeluppbyggda (papp-)skärmen, infärgad i lågans alla varma toner, skall just till att fatta eld. Dess öde ligger förborgat i nästa, ännu inte sedda, bildruta.
Skildringen av förgängelsens verktyg, elden, är ett av utställningens mer framträdande teman, från symbolisk ytmässig eld i husmodellerna till gulvit förgörande låga ur cigarettändare. Gradvis framträder också förnimmelsen av eldens produkt, ödeläggelsen. Känslan av annalkande katastrof är om inte påtaglig så åtminstone antydd. I “Geology” anas den i form av en dov skogsbrand, romantiskt skildrad, bakom den drömmande mannens axlar.
Sabotaget av skalan och beståndsdelarnas inbördes relation är ett annat återkommande inslag. Stort eller litet har ingen relevans för delarnas betydelse i bilden. Dessutom tycks Zetterstrand rent allmänt förtjust i överträdelser och anakronistiska lappkast; värden byter förtecken och symboler urholkas.
En driven fotorealism har också letat sig in bland pixlar och konsthistoriska parafraser. Bilderna av systrarna, vännerna och i en tidigare målning Zetterstand själv tillför ytterligare betydelsenivåer.
Men i sökandet efter metapreferenser är det lätt att hamna fel; det inte är helt säkert att Zetterstrand använder de konsthistoriska inslagen på grund av deras symboliska potential. Snarare kan man anta att de för honom ses som ett bland många verktyg att bryta ned bildens linjära hierarki med.
I förtingligandet av symbolerna har Zetterstrand skapat sin frihet. Metaforerna studsar tillbaka mot bildytan och förblir just bilder, skönare i sin obegriplighet än som pedagogiska instrument.
Betydligt skönare är också målningarna i sin rätta skala, när de slipper reproduktionens förstörande komprimering. De bör möta ögat nakna utan dataskärmens distanserande hinna, särskilt som Zetterstrand, till skillnad mot flertalet konstnärer som arbetar med fotoförlagor, lägger så stor vikt vid materialtekniska finesser och målerisk taktilitet. Och där finner man kanske den intressantaste och mest förvånande kontradiktionen, den om förlagornas transformering från digitala 3D-modeller till måleriska aktstycken.
Stockholm 2009-10-28 © Leif Mattsson
Originalartikeln finns här
Bakom målningen ryms en hel värld
Originalartikeln finns på www.svd.se. Av Anna Orrghen.
Kristoffer Zetterstrand
ALP/Peter Bergman, Torsgatan 41t o m 21 november.
Bok: Håkan Nilsson, Virtual Artifacts. Biondi books, 2009
”Du måste hjälpa mig att leta! Min syster är försvunnen! Vi skulle ut och leka och nu är hon inte här. Jämt så är hon borta, alltid får man leta, här och där och upp och ner och under över allt.”
Så inleder Sven Nordqvist sin Augustprisbelönade sagobok Var är min syster? Ledsagade av den sökande brodern tas vi med på en svindlande färd i jakten på den försvunna systern.
Att kliva in i Kristoffer Zetterstrands utställning Scenes from the void som just nu pågår på ALP/Peter Bergman påminner om att öppna Nordqvists bok. I tio målningar undersöker han frågor som kretsar kring vad det innebär att vara betraktad eller betrakta, vara under kontroll eller kontrollera, att delta eller stå utanför.
Genom att hämta motiv från olika bildvärldar som konsthistorien, dataspel, anatomiska uppslagsverk och det privata fotoalbumet och sammanföra dem på det sätt som han gör, framstår till synes ologiska möten som fullständigt självklara. Och genom att använda sig av olika måleritekniker i samma målning, här blandas tusch med såväl olja som tempera, visar Zetterstrand på en ödmjukhet inför bildelementens ursprung.
Att blanda symboler handlar alltså inte om att ifrågasätta deras betydelse eller stjäla deras egenskaper, utan att utvidga deras referenssystem. Ett dinosaurieskelett från de naturhistoriska pop up-böckernas värld som alltid framställts i tusch vill såklart fortsätta att vara det, liksom bergen från dataspelet självklart återges uppbyggda av pixlar. Något annat vore att utplåna deras ursprung. Däremot låter de sig gärna mötas i ett romantiskt kvällssken. På så sätt illustrerar verken måleriets möjligheter. Som Håkan Nilsson uttrycker det i boken Virtual Artifacts, publicerad i samband med utställningen, handlar det inte om att begränsa utan snarare utvidga vad måleri kan betyda idag.
En viktig del av verken är dess tillkomstprocess. Med hjälp av 3D-programmet Maya bygger Zetterstrand upp världar i datorn som därefter fungerar som förlagor till målningarna. Eftersom det går så mycket snabbare än att bygga en modell för hand är det en praktisk metod. Samtidigt gör den någonting med verken som är avgörande för tolkningen av dem. Bakom varje målning, som endast rymmer en liten del av modellen, existerar nämligen en hel värld. Och den världen har endast Zetterstrand tillgång till.
Liksom Nordqvist ibland låter oss skymta den försvunna systern, ger Zetterstrand betraktaren glimtar av hans värld. Både i The void och Construction site syns skuggan av någonting utanför bildduken. Men hur mycket vi än söker – här och där och upp och ner och under över allt – är det bara Zetterstrand som vet vad som utspelar sig i utrymmet mellan verken. Liksom fotografiska snapshots utgör målningarna på så sätt tillfälliga inblickar i en större värld.
Anna Orrghen
Originalartikeln finns här