”Cut my legs off and call me shorty” är en låt av Louis Armstrong och namnet på Tensta Konsthalls sommarutställning som går på djupet i ämnena humor och överraskning.
Utställningens tema är unikt för Tensta konsthall och pågår 17 juni till 19 september.
– Skratt är inte bara positivt och humor, det finns en mörk sida också som vi vill belysa, säger William Easton, chef för Tensta konsthall.
Tretton konstnärer ställer ut. Det är både nya och gamla verk, allt från videokonst, oljemålningar och fotografier. En av konstnärerna, Kristoffer Zetterstrand kan beskrivas som en modern Picasso. Han gör sina oljemålningar utifrån datorspelsgrafik i 3D som han vrider och vänder i möjliga och omöjliga vinklar för att sedan frysa och måla av.
En del av utställningen kallas The Velvet Room, här visas ett urval av svensk videokonst. Besökarna kan bland annat titta på människor som erbjuds en summa pengar om de lyckas nysa framför kameran.
– Vi vill att människor ska känna sig mätta och att utställningen är värd resan hit, säger William Easton.
Därför erbjuder utställningen allt från självklara skrattanfall till mer subtil svart humor med politiska anspelningar. William Easton berättar om Ulla Wests fotografier av människor iklädda tyg som täcker allt förutom ögonen.
– Det var ingenting som konstnären funderade kring, men som faktiskt påminner om burkor, säger William Easton.
Eftersom blåa linjen är avstängd mellan Rådhuset och Kungsträdgården satsas det extra hårt för att få människor till Tensta konsthall. Information om utställningen är översatt till engelska och det kommer att delas ut vykort i sommarhälsningsformat runt om i Stockholm för att locka turister.
– Vi satsar också på att ha öppet hela sommaren när många andra gallerier har stängt, säger William Easton.
Ny utställning i Tensta satsar på humor och överraskning
“Cut my legs off and call me shorty” gör djupdykningar i ämnena humor och överraskning.
Utställningen ”Cut my legs off an call me shorty” som har vernissage på Tensta konsthall på onsdag (17/6) har valt följande citat av den amerikanska författaren E B White till om inte tema så i alla fall råd: ”att analysera humor är som att dissekera en groda. Få är intresserade och grodan dör.”
– Konsthallens chef William Easton har länge tänkt på en utställning på konceptet humor och överraskning, säger Nina Wennberg, informatör på Tensta konsthall.
– Men under arbetets gång har humorn mer och mer blivit allt mörkare.
”Cut my legs off and call me shorty” har fem hållpunkter:
Utställningen speglar humorns förmåga att ta med de mörkare delarna av vårt psyke på en promenad genom skogen.
Utställningen reflekterar över överraskningens karaktär; den hake som uppstår då man genom att granska något väldigt noga upptäcker en sak man först förbisåg.
Utställningen visar även hur skratt kan vara en reaktion, till och med en reaktion på ren skräck.
Utställningen undersöker hur manipulation på olika sätt kan vara inbjudande och kontrollerande.
Utställningen söker efter humorn i den mänskliga tillvaron uttryckt i historier, möten och ögonblick.
De deltagande konstnärerna arbetar alla i Sverige och de verk de visar vill tvinga betraktaren att titta ännu en gång. Den bild man tror sig ha förstått kanske vid en noggrann återblick avslöjar oväntade förvanskningar, chockerand detaljer, dolda fällor och dubbla eller rent av ännu fler betydelser.
–Utställningen består av två delar. I vår stora utställningshall ställer fem konstnärer ut som alla arbetar med foto, måleri och illustration, säger Nina Wennberg.
De är Susanna Hasselberg, Ulf Lundin, Emma rendel, Ulla West och Kristoffer Zetterstrand, och curator för den delen av utställningen är William Easton.
Andra delen, som fått titeln ”Kollaps” tar ett längre grepp bakåt i tiden: den har kommit till i samarbete med Filmforms Gunnel Pettersson och innehåller ett urval av svensk videokonst från 1962 till i dag. Medverkande konstnärer: Henrik Andersson, Reuben Henry, Tove Kellmark, Karin Kihlberg, Carl Fredrik Reuterswärd, Malin Skjöld, Per Teljer och Christine Ödlund.
Kristoffer Zetterstrand
Konst
(Rescene) Haninge kulturhus, konsthallen, tom 29 augusti
Kristoffer Zetterstrands målningar baseras på skisser gjorda i ett datorprogram. Med element från äldre konsthistoria och pixliga dataspel byggs surrealistiska scenografier med en vacker mättad kolorit. Bildernas attraktionskraft ligger i den laddning som uppstår mellan oljemåleriets sensualism och en djupverkan där bildplanen skiktats som i Sim City eller en gammal 3D-film.
En mer konsekvent användning av den digitala världens möjligheter för målarkonsten är svår att finna, åtminstone på den svenska konstscenen. Kristoffer Zetterstrands skissinstrument heter Maya och är ett mycket avancerat 3D-program. I det sammanställer han sina scener, vilket ger honom oändliga möjligheter till alternativa placeringar av bildelement samt ljussättning. Ursprungskällorna är klassiska konstbilder av Piero della Francesca, Dürer, van der Weyden och Claude Lorrain, för att nämna några, vilka används som en diametral kontrast till den digitala arbetsprocessen. Dessutom kan man utan svårighet spåra restprodukter av tidiga dataspel med sina begränsade färgskalor och kraftigt pixelerade framtoning. Målningarnas ingående bildelement konfronteras således oftast av en motbild av något slag.
Men Zetterstrand nöjer sig inte med att kopiera de bilder som manipulerats i datorn, långt därifrån. Han eftersträvar, enligt egen utsago, en viss grad av kaos i varje steg av processen. I den sista fasen, själva målandet med oljefärg på duk, ser han till att friheten att ändra, ta bort och lägga till fortfarande är stor. Någon slavisk kopist är han således inte, snarare mer en klassisk målare – men med uppdaterade skissverktyg.
På Haninge Konsthall kan man, förutom de tio målningarna, även på en dataskärm följa den digitala skissprocessens framskridande genom det bildspel av preliminära renderingar som presenteras. Dessutom kan man på en annan skärm se en simulerad animering av Zetterstrands förslag till ny bokbuss för Haninge kommun. Att döma av presentationen ett ovanligt och kulörstarkt förslag som säkert kommer att bli mycket uppskattat när det blir verklighet.
Pedagogiska magasinets e-tidning hittar du här [nr 1/2009, Tema: Gränslösa mötesplatser]
Temakonstnär: Kristoffer Zetterstrand fokuserar på det han tycker är visuellt intressant, oavsett om det kommer från dataspel eller en målning av Piero della Francesca.
Text: Milou Allerholm
Vid ett tillfälle i William Gibsons roman ”Neuromancer” råkar huvudpersonen passera genom ett rum med en virtuell konstsamling, som han förbryllat betraktar i förbifarten. Ett av objekten som beskrivs måste vara Marcel Duchamps ”Det stora glaset”. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt, men lite förvånande, att träffa på detta konstverk mitt i den labyrintiska cybervärlden. Konsthistorien har förstås en plats i framtiden. Jag tänker på detta när jag träffar Kristoffer Zetterstrand i hans ateljé. Också han sammanför till synes separata element: äldre måleri med bilder från dataspelens 3d-världar. Här går en pixelgubbe omkring i en miljö hämtad från ett 1600-talsstilleben av den spanska målaren Cotàn, här blandas motiv från spelet ”International Karate” med Caspar David Friedrich och romantikens drömska landskap. – Jag fokuserar på det jag tycker är visuellt intressant, oavsett om det kommer från dataspel eller en målning av Piero della Francesca. Jag tänker inte att jag ska konfrontera datavärlden med konsthistorien. Jag skapar helt enkelt min egen värld med alla medel jag har, och det inkluderar att sampla in sånt jag tycker är vackert och intressant från andra bildvärldar. Första gången jag såg Kristoffer Zetterstrands målningar hade han avbildat landskap från onlinespelet Counter-Strike. Motiven var alla tagna från det som kallas ”free-look mode”, så som det ser ut när man ”dör” i spelet. I det tillståndet kan man röra sig fritt i den virtuella konstruktionen, glida in och ut ur arkitekturen som ett slags ande. – Det är intressant att illusionen blir så stark när man spelar. I free-look mode får man en annan rörlighet. Det var det jag tog fasta på, som en klassisk föreställning om döden. Man kan plötsligt genomskåda saker, se igenom konstruktionen.
Onlinespelens designers samplar stilar och detaljer från konst- och arkitekturhistorien på ett hämningslöst sätt. En målning av Leonardo da Vinci kan dyka upp i en mur i en italiensinspirerad by. Denna frihet att föra samman vad som helst är självklar i dataspelsvärlden. Men också här bildas förstås normer för vad som är vackert. Här sker ofta intressanta stildubbleringar, som när ett datorlandskap avbildat i olja påminner om vilken surrealistisk målning som helst. Här ligger en av de intressantaste och mest svårfångade delarna i Zetterstrands måleri: vad händer när man överför de digitala bildvärldarna till måleri, ett medium med helt andra egenskaper? En sådan aspekt är perspektivet. Det västerländska måleriet och vårt seende är djupt grundat i centralperspektivet, där blicken går mot en punkt i målningen. I datorn kan man tvärtom placera sig i denna punkt och konstruera världen utifrån från den.
För ett par år sedan började Kristoffer Zetterstrand använda ett mer avancerat 3d-program. Nu bygger han först en digital ”modell” i datorn. När han är nöjd med denna virtuella skiss målar han av den. I ateljén står en målning som föreställer en äldre man som betraktar en sådan digital modell i den ”verkliga” världen. I dessa senare verk öppnar Zetterstrand upp för ett än tydligare spel med målningarnas olika nivåer och lager, som när han låter en hand komma in i bildrummet och peta på en av de digitala figurerna som avbildats. Modell, avbildning, virtuell verklighet, verklighet – det är lätt att gå vilse när man i efterhand ska hålla ordning på vad man har sett. I en serie målningar från 2003 kraschade Zetterstrand ett program just när det höll på att bygga upp, rendera, olika landskap. Resultatet blev bilder där delar av landskapet består av svarta abstrakta fält. Här synliggjordes själva skapelseprocessen, hur det ser ut innan de realistiska bilderna fulländats. – Jag tycker det är rörande när en sådan konstruktion bryts eller går fel. Som när man stöter på en bugg när man spelar. Allt är helt övertygande, man är en virtuell figur i en virtuell värld. Och så fastnar man plötsligt med foten i spricka som finns där för att designern har missat eller glömt bort en del. Här blir målningarna sannerligen träffsäkra bilder av livet och konsten. Av människans försök att förstå och kontrollera världen. Just när man tänker att allt är under kontroll öppnar sig jorden under fötterna.
Milou Allerholm
Originalartikeln i det illustrerade specialnumret finns här
