Kristoffer Zetterstrands mosaiker på Bromma Gymnasium Under våren invigdes sju monumentala glasmosaiker av Kristoffer Zetterstrand på Bromma gymnasium. Det är nästan så att man längtar tillbaka till gymnasiet när man ser Zetterstrands mosaiker. En absolut favorit under konståret 2008. Länk:http://zetterstrand.com/work/commissions/bromma/
På avstånd påminner bilden om ett svenskt sommarlandskap med spröda björkar utspridda mot en sjö i bakgrunden. Det som stör den idylliska miljön är möjligtvis hamburgarna och tomaterna som flyger omkring i luften. När du går närmare märker du att upplösningen bara blir sämre och sämre, tills du kan urskilja de små fyrkantiga bitarna i olika färger som bygger upp bilden. Nu skulle man kunna tro att det rörde sig om ett digitalt konstverk som visades på en skärm, men istället är det frågan om en glasmosaik gjord av konstnären Kristoffer Zetterstrand. Mosaiken ingår i en serie med sex andra mosaiker som finns på Bromma gymnasium i Stockholm.
Kristoffer Zetterstrand är en konstnär som hämtar inspiration och blandar material från konsthistorien och den digitala världen. Att Zetterstrand använder sig av mosaik förfaller sig ganska naturligt för en konstnär som intresserar sig för bitmapgrafik, dvs den grafik som byggs upp av små fyrkanter i olika färger, och som på äldre datorer gör att allt som visas på skärmen verkar lite taggigt och ojämnt. Det finns en hantverksmässig likhet mellan hur man skapar mosaiker och bitmapgrafik. I bägge fallen bygger man upp ett mönster med hjälp av små bitar i olika färger, det är en form av pussel som får sin visuella innebörd på avstånd.
Mosaik är en konstform som har gamla anor. Ursprunget kan spåras ända tillbaka till det sumeriska riket ca 4000 f.kr, men höjdpunkten för mosaikkonsten infaller under romartiden och bysantinskt tid med bl a de stora utsmyckningarna i Ravenna. Under 1900-talet fick mosaiken en renässans med konstnärer som Fernand Leger och Marc Chagall, men är idag en ganska undanskymd konstform och det är väl snarare badrumsinredning man tänker på när man hör ordet mosaik än konstverk.
Ändå verkar det vara en konstform som attraherar en ny generation unga konstnärer. Kanske är de likheten i uttrycket mellan mosaiken och bitmapgrafiken för dem som vuxit upp med dataspel som lockar, och möjligheten att skapa en bildvärld som ligger långt från dagens fotorealism.
Space Invader, som är ett alias för en okänd gatukonstnär, reser runt i världen och sätter upp små mosaiker på husfasader med motiv hämtade från 80-talets arkadspel, som Super Mario, Space Invaders och Pac-Man. Mister Ministeck alias Robert Bayer, en tysk konstnär, skapar konst med hjälp av Ministeck, små plastbitar i olika färger, en form av platsmosaik för barn.
Robert Bayer återvänder också till 80-talets dataspel för att hämta motiv till sina konstverk, om han inte går ännu längre tillbaka i tiden. I projektet “Modern Mosaics” återskapar han gamla mosaiker från romartiden och bysantinskt tid och gör dem tillgängliga som skrivbordsbilder på sin hemsida. Det antika platsspecifika konstverket överförs till digital form och kan på så sätt spridas över hela världen och placeras på var mans virtuella skrivbord.
Det är nu inte bara unga konstnärer som inspireras av datorgrafik. Utan även en av de mest internationellt kända konstnärerna, Gerhard Richter (f. 1932) började redan på 70-talet göra konst bestående av fyrkantiga färgfält. Richter skapade en serie målningar som bestod av 4, 16, 64, 256, 1024 och 4096 färger. Det är en talserie som man återfinner inom datorgrafiken. 2-bit grafik består av fyra färger (2²), 6-bit av 64 färger (26) osv till vi får 12-bit grafik som består av 4096 färger (212). Man kan nog säga att Richter var före sin tid i det här fallet. Under de senaste åren har Richter återupptagit sitt intresse för de fyrkantiga bitarna i olika konstverk.
Under andra världskriget fick katedralen i Cologne sitt stora glasmosaikfönster förstört och uppdraget att skapa ett nytt fönster gick till Gerhard Richter. Hösten 2007 invigdes det nya fönstret. Ett 113 kvadratmeter stort kalejdoskop av11.500 handblåsta små fyrkantiga bitar i 72 olika färger. Resultat är lite oväntat för ett kyrkofönster i en gotisk katedral, det ser ut som motivet är hämtad från en datorskärm fylld med färgglada pixlar, snarare än den religiösa bildvärld som man annars är van vid att hitta i kyrkor.
Kardinal Joachim Meisner vägrade av den anledningen att närvara vid invigningen, eftersom han hade förordat ett mer traditionellt figurativt verk. Richters mosaikfönster är nu väldigt estetisk och spännande med sitt färgglada och lekfulla intryck. Den digitala känslan speglar också bättre vår digitala värld än ett figurativt religiöst motiv. För det är väl så att dagens människor snarare söker Gud i den digitala världen, dvs på nätet, än i den analoga kyrkan?
Under hösten var Gerhard Richter aktuell med en utställning på Serpentine Gallery i London med namnet “4900 colors: Version II”. Utställningen bestod av 49 panel med 100 kvadrater i olika färger på varje panel. Den första versionen av 4900 färger bestod av 196 paneler med 25 kvadrater på varje panel. För att bestämma ordningen på färgfälten har Richter låtit ett datorprogram slumpa fram den inbördes ordningen. Konstverket är väldigt flexibelt, det finns möjlighet att bygga ihop panelerna till större bilder, eller en enda stor bild om man skulle vilja, eller låta varje panel vara ett eget konstverk.
Teoretiskt är antalet kombinationer som man kan sätta ihop de 49 panelerna på väldigt stort (49! ungefär 6 x 106). Man skulle kunna jämföra Richters verk med Rubriks kub (som för övrigt uppfanns av den ungerska skulptören Ernó Rubrik) som kan vridas i fyrtiotre triljoner olika positioner. Rubriks kub kan å sin sida tolkas som en tredimensionella bitmap-skulptur något som konstnären Space Invader, som jag nämnde innan, har tagit fasta på. Han har skapat skulpturer och bilder bestående av Rubriks kuber som han vrider och pusslar ihop till konstverk som han kort och gott kalla rubikcubism.
Att bygga upp bilder med hjälp av små enfärgade färgfält är nu inget nytt inom konsthistorien. I slutet av 1800-talet målade konstnärer som Georges Seurat och Paul Signac pointillistiska bilder, där man med hjälp av små punkter av rena färger bredvid varandra byggde upp bilden. På liknade sätt bygger idag konstnärer som Kristoffer Zetterstrand, Space Invader och Robert Bayer upp sina bilder med kvadrater i olika färger. Pointillismen var inspirerad av sin tids optiska upptäckter om färgernas blandning i ögat, medan dagens konstnärer inspireras av datorgrafikens teorier. Jag brukar benämna den här typen av konst som neoarkadism, eftersom det ofta är arkadspelen som är den största inspirationskällan, med 80-talets storsäljare som Super Mario, Space Invader m.fl. i spetsen.
Grafiken i dem här spelen är fortfarande kantig, och man kan se att bilden är uppbyggd av små kvadrater. Ett annat karaktäristiskt drag för neoarkadism är det hantverksmässiga. Konstnärerna använder traditionella tekniker som måleri och mosaik, för att skapa analog konst av digitala uttryck. Idag när allt mer av konsten blir digital, kan man också se neoarkadismen som en motrörelse, där man dra ut konsten från den digitala världen in i verkligheten och skapar på sätt ett samband och möte mellan de traditionella konstteknikerna som måleri, mosaik och skulptur och den digitala bildvärlden.
En bergsplatå som mörk stupar ner i djupet medan den andra sidan reser sig spetsig och eroderad mot horisonten.Landskapet är öde, dystert och kargt, kanske är det en vulkanisk miljö som vi betraktar, men på något sätt känns bilden onaturlig. De spetsiga bergen påminner om en graf med sina toppar och dalar och övergången mellan den släta mörka bergsväggen och de spetsiga ljusa klipporna vid sidan om känns påklistrad. Den spanska konstnären Joan Fontcuberta har gjort en serie bilder som han kallar “Landscapes without memory”. Att landskapen saknar minnen och historia har sin förklaring i att dem helt enkelt inte finns, utan har genererats fram av en dator.
Fontcuberta har använt sig av samma programvara som militären brukar använda för att överföra 2D bilder som kartor och satellitfoton till 3D miljöer. Programvaran översätter helt enkelt en 2D källa och skapar av informationen ett 3D landskap. Fontcuberta har använt programvaran och experimentera med olika källor. I serien “Landscapes of landscapes” har han te x använts sig av kända landskapsmålningar från konstnärer som Turner, Cezanne, Dali och Stieglitz och låtit datorn översätta målningarna till 3D-miljöer med berg, dalar och moln. I “Bodyscapes” är det däremot kroppen som varit förlagan och Fontcuberta har låtit scanna in olika kroppsdelar som datorn sedan översatt till 3D landskap.
I konsthistorien utgör landskapsmåleriet en stor och betydelsefull genre. Den uppstod under 1400-talet och under 1500-talet utmejslades sig två inriktningar; det italienska och det holländska landskapet. Det italienska var mer idealistiskt, hade vidsträckta vyer, den var mer tillrättalagd med grupperade växter och ofta med mytologisk anknytning. Fransmän som Lorraine och Poussin, som hade studerat i Italien vara viktiga förgrundsfigurer för det italienska landskapet. Det holländska landskapet var å andra sidan mer realistiskt och detaljrikt när det gällde växtlighet, hus och molnformationer.
Rembrandt, van Goyen och Ruisdael räknas till den här gruppen. Under 1800-talet nådde landskapsmåleriet en ny höjdpunkt i och med de romantiska strömningarna i Europa. Landskapet blev nu en symbol för människans sinnesstämningar. Rasande forsar, höga berg och djupa dalar passade romantikernas känslostormar, eller om det nu var frågan om mer stillsamma och kontemplativa känslor, då kunde solnedgångar eller kyrkogårdsmiljöer användas.
Även idag utgör landskapet en viktig inspirationskälla för många konstnärer. De flesta konstnärerna har någon gång under sin karriär målat ett landskap, eller en solnedgång av något slag. Under de senaste åren har det dykt upp en ny form av landskapsmåleri som liksom Fontcuberta inte utgår från naturen utan från digitala källor. Metalandskap, dataspel och virtuella världar har öppnat upp nya vyer för landskapmåleriet.
Den svenska konstnären Kristoffer Zetterstrand gjorde år 2002 en utställning som fick namnet “Free-look Mode” som bestod av tavlor med landskap från spelet Counterstrike. Counterstrike är ett mycket populärt dataspel som man spelar på nätet och där man väljer att spela antingen som terrorist eller anti-terrorist. Spelarna delas in i två lag och tävlar mot varandra.
Om man skulle bli skjuten under en spelomgång måste man vänta till spelomgången är slut för att kunna vara med igen. Medan man väntar kan man fritt röra i spelet och utforska miljöerna t ex genom att flyga över landskapet. Zetterstrand kallar det för “Free-look mode” och i sina målningar har han undersökt och avbildat landskapet i Counterstrike som befinner sig i skiljelinjen mellan spelets värld och det område där grafiken upphör och bara blir en svart bakgrund.
Ett landskap, i t ex ett dataspel, är i grunden uppbyggt av ekvationer och siffror som berättar för datorn hur den ska rita upp miljöerna på skärmen. På sätt och vis består också ett riktigt landskap av den här typen av information. Vi har longituder och latituder, höjdnivåer och annan data som berättar var vi befinner oss på jorden. En GPS är ett redskap som använder sig av den här informationen för att visa oss rätt väg. Det finns några exempel på konstnärer som använt GPS för att skapa konst i och av landskapet. Thorsten Knaub gjorde under 2003 en GPSdiary, där han sparade alla sina rörelser under ett år med hjälp av en GPS.
Resultatet blev en graf för varje dag, och sammantaget blev det en abstrakt målning över hans rörelser i landskapet. Knaubs projekt kan ses som en form av landskapsmåleri, där själva metalandskapet med sina positioner och rutnät avtecknas och sammanställs till en målning över konstnärens rörelser. Under en vistelse på Mallorca under 2007 skapade Knaub ett annat GPS verk i landskapet. Konstnären Joan Miro levde sin sista tid i Palma och från en av hans anteckningsböcker hämtade Knaub några teckningar som han använde för att skapa en osynlig hyllning till Miro. Knaub vandrade omkring med en GPS på Palmas gator och ritade upp Miros teckningar i stadsbilder genom att följa GPSens kordinator. Själva teckningen är osynlig i stadsrummet, men finns bevarad i GPSens minne.
Inom landskapsmåleriet utgör solnedgången ett speciellt motiv. Under bl a romantiken var solnedgångar väldigt populära och motivet har under historiens gång använts i så hög grad att det idag nästan omöjligt att ta en solnedgång på allvar, en solnedgång har blivit en utsliten kliché. Ändå är det en händelse som äger rum varje dygn och som fortfarande drar svärmande kärlekspar till sig som en syltburk lockar till sig getingarna. Ska man vara riktigt oromantiskt så kan man påpeka att solen faktiskt aldrig går ner, den står ju bevisligen stilla, utan det är jorden som rör sig och därmed skymmer solen. Det innebär också att solen alltid håller på att gå ner någonstans på jorden.
Den isländska konstnären Pall Thayer har tagit fasta på det i verket Sunset som uppfördes första gången 2000 och som består av en video med inspelningar från ett antal webbkameror runt om i världen som visar solnedgången. Sammankopplade skapar de olika filmsekvenserna en bild om en ständigt nedgående sol, en sol som befinner sig i ett limbo hängande mellan dag och natt. Man kan antingen tolka Thayers solnedgång som en evig romantisk solnedgång eller ett helvetiskt evigt tillstånd av stagnation. Utopi eller dystopi, en fråga som kan tillämpas även på den teknik som Thayer utnyttjat. Webbkameror soch övervakningskameror ska de se som en utopi om ett säkert samhälle eller som en dystopi om storebrors samhälle a la Orwells 1984?
Idag finns det en hel rad med nya outforskade landskap som sträcker sig bort mot horisonten och som konstnärer använder sig av. Några är osynliga och består endast av metadata och koordinater, medan andra är fantasifulla och exotiska och bara existerar i den virtuella världen. Kanske är det några av dessa landskap, föreställande en solnedgång från Second Life eller en landskapsbild skapad av din e-postkorrespondens det senaste åren, som i framtiden hänger ovanför din soffa istället för den där reproduktion av Cézannes Mont Saint Victoire.
Linda Fagerström reste till Påarp på Bjärehalvön och såg tre spännande konstnärskap ta spjärn mot varandra.
Galleri Mårtenson & Persson
Påarp
Utställningen pågår till och med 24 augusti
Kristoffer Zetterstrand, Wanderer. Oljemålning.
KONST. Glaskaniner, magnetiska ansikten och datorspel i olja på duk – allt detta och lite till finns just nu att se på Galleri Mårtenson & Persson, mellan Torekov och Båstad. Det är Anders Krisár, Kristoffer Zetterstrand och Frida Fjellman som ställer ut nyare verk.
I Anders Krisárs ”One as Two” stiger en vuxen kvinnas ansikte (gjutet i metall) liksom upp ur golvet och repellerar en ung mans ansikte i samma utförande som hänger i en vajer precis ovanför. En kort sekund möts de, speglar sig i varandras ansikten, sedan stöter den magnetiska kraften obönhörligtbort dem från varann. Den unge mannen svajar i en pendelrörelse kring den äldre kvinnan.Kanske beskriver rörelsen den komplexa relationen mellan mor och son, tröst och intimitet omväxlat med frigörelse och avståndstagande. Vem är stark, vem är svag, vem stöter bort vem?I ”Untitled” skildras en liknande situation: ett ansikte (skulpterat i vax) smälter av hettan från ett annat som utstrålar en värme stark nog för att förmedla denna förödande, eller kanske av omsorg överväldigande affekt.Också skulpturerna i serien ”The Birth of Us” är mångbottnade. En arm, en flickas och en pojkes torso – alla extremt realistiskt skildrade i glasfiber –bär avtryck från lika naturtroget skildrade vuxenhänder. Fingrarnas grepp bildar gropar i barnkropparna, nästan som om de knådade smördeg. Är vuxenhänderna skyddande eller styrande? Kram eller krafttag? Oavsett vilken tolkning man gör, är de omöjliga att värja sig mot.Skulpturerna visar enkelt och ändå gripande hur komplexiteten i mellanmänskliga relationer både lämnar själsliga och kroppsliga spår – eller möjligtvis sår – i oss alla.
Där Anders Krisár är allvarsam är Kristoffer Zetterstrand mer skämtsam. Hans ekvilibristiskt realistiska måleri innehåller krockar mellan å ena sidan välbekanta figurer hämtade från konsthistoriska verk och å andra sidan miljöer och figurer av ”pixlad” karaktär, likt Pacman och andra reliker från gamla datorspel.Kollisionen mellan den tekniska virtuositeten i utförandet och de nutida motiven blir komisk och mycket märklig. Fra Angelico, Jan van Eyck och Caspar David Friedrichs människor framstår med extra stark kontur när de klipps ur sitt sammanhang.Jag vet inte riktigt om de vinner eller förlorar på det. Är citerandet av de historiska konstnärerna kritiskt-ironiskt eller devot hyllande?I vilket fall har både betraktare som känner igen de konsthistoriska referenserna och datorspelsnostalgiker något att hämta här.
Bävrar, kaniner och andra djur samexisterar i Frida Fjellmans installation med en fragmentarisk natur, gräsmattor, moln, blixtar och flera vulkaner som befinner sig i ett unisont utbrott. Samtliga föremål är gjorda av glas, vilket förstås ifrågasätter den traditionella uppfattningen om vad glaskonst är.Var för sig påminner objekten om kitschiga dussin-prydnadsstatyetter, men placerade tillsammans kan man inte låta bli att betrakta dem med respektfull uppmärksamhet. Upplösandet och ifrågasättandet av gränser mellan konst och design har Fjellman intresserat sig för länge i installationer likt denna – och effektfull för detta syfte blir den här inte minst genom sin storlek och konsekventa genomförande.
Utställningarna kompletterar varandra utan att konkurrera. Varje konstnär får vara ifred i sitt eget rum och ingen behöver överrösta någon annan. De arbetar med så skilda utgångspunkter att betraktaren ständigt utmanas från olika håll, vilket både är överraskande och stimulerande. En sådan jämvikt mellan tre starka konstnärskap är svår att åstadkomma, men här är balansgången skickligt fullföljd med både tydlig beslutsamhet och rättfram självklarhet.
