Trio med styrka

Linda Fagerström reste till Påarp på Bjärehalvön och såg tre spännande konstnärskap ta spjärn mot varandra.

Galleri Mårtenson & Persson
Påarp
Utställningen pågår till och med 24 augusti

kristoffer zetterstrand wanderer
Kristoffer Zetterstrand, Wanderer. Oljemålning.

KONST. Glaskaniner, magnetiska ansikten och datorspel i olja på duk – allt detta och lite till finns just nu att se på Galleri Mårtenson & Persson, mellan Torekov och Båstad. Det är Anders Krisár, Kristoffer Zetterstrand och Frida Fjellman som ställer ut nyare verk.

I Anders Krisárs ”One as Two” stiger en vuxen kvinnas ansikte (gjutet i metall) liksom upp ur golvet och repellerar en ung mans ansikte i samma utförande som hänger i en vajer precis ovanför. En kort sekund möts de, speglar sig i varandras ansikten, sedan stöter den magnetiska kraften obönhörligtbort dem från varann. Den unge mannen svajar i en pendelrörelse kring den äldre kvinnan.Kanske beskriver rörelsen den komplexa relationen mellan mor och son, tröst och intimitet omväxlat med frigörelse och avståndstagande. Vem är stark, vem är svag, vem stöter bort vem?I ”Untitled” skildras en liknande situation: ett ansikte (skulpterat i vax) smälter av hettan från ett annat som utstrålar en värme stark nog för att förmedla denna förödande, eller kanske av omsorg överväldigande affekt.Också skulpturerna i serien ”The Birth of Us” är mångbottnade. En arm, en flickas och en pojkes torso – alla extremt realistiskt skildrade i glasfiber –bär avtryck från lika naturtroget skildrade vuxenhänder. Fingrarnas grepp bildar gropar i barnkropparna, nästan som om de knådade smördeg. Är vuxenhänderna skyddande eller styrande? Kram eller krafttag? Oavsett vilken tolkning man gör, är de omöjliga att värja sig mot.Skulpturerna visar enkelt och ändå gripande hur komplexiteten i mellanmänskliga relationer både lämnar själsliga och kroppsliga spår – eller möjligtvis sår – i oss alla.

Där Anders Krisár är allvarsam är Kristoffer Zetterstrand mer skämtsam. Hans ekvilibristiskt realistiska måleri innehåller krockar mellan å ena sidan välbekanta figurer ­hämtade från konsthistoriska verk och å andra sidan miljöer och figurer av ”pixlad” karaktär, likt Pacman och andra reliker från gamla datorspel.Kollisionen mellan den tekniska virtuositeten i utförandet och de nutida motiven blir komisk och mycket märklig. Fra Angelico, Jan van Eyck och Caspar David Friedrichs människor framstår med extra stark kontur när de klipps ur sitt sammanhang.Jag vet inte riktigt om de vinner eller förlorar på det. Är citerandet av de historiska konstnärerna kritiskt-ironiskt eller devot hyllande?I vilket fall har både betraktare som känner igen de konsthistoriska referenserna och datorspelsnostalgiker något att hämta här.

Bävrar, kaniner och andra djur samexisterar i Frida Fjellmans installation med en fragmentarisk natur, gräsmattor, moln, blixtar och flera vulkaner som befinner sig i ett unisont utbrott. Samtliga föremål är gjorda av glas, vilket förstås ifrågasätter den traditionella uppfattningen om vad glaskonst är.Var för sig påminner objekten om kitschiga dussin-prydnadsstatyetter, men placerade tillsammans kan man inte låta bli att betrakta dem med respektfull uppmärksamhet. Upplösandet och ifrågasättandet av gränser mellan konst och design har Fjellman intresserat sig för länge i installationer likt denna – och effektfull för detta syfte blir den här inte minst genom sin storlek och konsekventa genomförande.

Utställningarna kompletterar varandra utan att konkurrera. Varje konstnär får vara ifred i sitt eget rum och ingen behöver överrösta någon annan. De arbetar med så skilda utgångspunkter att betraktaren ständigt utmanas från olika håll, vilket både är överraskande och stimulerande. En sådan jämvikt mellan tre starka konstnärskap är svår att åstadkomma, men här är balansgången skickligt fullföljd med både tydlig beslutsamhet och rättfram självklarhet.

Linda Fagerström

Publicerad i Helsingborgs Dagblad 12 augusti 2008 kl 04:00

Originaltexten finns här

Datorn bakom konsten

”My computer” visas fram till den 20 april på konsthallen 300m3 i Göteborg.
I utställningen ingår även en satsning på nya versioner (remixer) av Ola Pehrsons yuccapalmsverk, i analogi med hur man inom musiken gör hyllningsskivor. Vill man medverka kan man höra av sig till konsthallen.

Med klassiker som den aktiehandlande yucca palmen, trådlösa nätverk med blinkningar till Andy Warhol och pixelmålningar inspirerade av 80-talet sammanfattar konsthallen 300m3 datorkonsten.

Trots att datorer är så vanliga är datorkonst för de flesta en relativt okänd genre. Det menar Olle Essvik och Erik Boström som har sammanställt utställningen ”My computer”.

Essvik och Boström har bjudit in ett tjugotal konstnärer, svenska och internationella, för att visa upp olika exempel på konst där datorn har varit en viktig förutsättning för konstverket.
De svenska konstnärerna Johan Löfgren och Kristoffer Zetterstrand använder sig av datorer för att skapa sina bilder, men själva målningen görs sedan för hand. Löfgren inspireras av 80-talets arkadspel och Zetterstrand blandar i sina målningar motiv från dataspel och konsthistorien.

Darsha Hewitt från Ottawa, Kanada, som arbetat mycket med öppen källkod och modifierad hårdvara har gjort verket ”Tin can telecom” som består av en handväska med en dator och ett trådlöst nätverkskort och en plåtburk som fungerar som en antenn.
Plåtburken är av märket Campbell’s som i konstsammanhang leder tankarna till konstnären Andy Warhol som flitigt använde burken i sin konst.

I utställningen finns även Ola Pehrsons (1964–2006) klassiker ”Yucca invest trading plant”. Med hjälp av sensorer och programvara kopplade konstnären ihop en yuccaplanta med en dator uppkopplad till en on-line aktiemarknad. Beroende på hur plantan reagerade och mådde skapades kommandon för att köpa och sälja aktier.

Originaltexten finns här

Neoarkadism

Från Konsten. Originalartikeln finns här

Publicerad den 01 april 2008.

Vi lever i en digital värld som i hög grad eftersträvar fotorealism. Det är tydligt när man tittar på dataspelens grafik som bara blir bättre och bättre och detsamma gäller TV och film, där det digitala HD-format ska ge oss nya knivskarpa och detaljrika illusionen. Den digitala bilden är uppbyggd av pixlar, där en pixel är den minsta beståndsdelen i bilden. Desto fler pixlar en bild har desto högre upplösning. Alvy Ray Smith, som är datagrafiker har räknat ut att verkligheten har en upplösning på runt 80 miljoner pixlar så frågan är väl kanske hur länge det dröjer innan den digitala bilden blir lika verklig som verkligheten?

För drygt 30 år sedan, i den digitala bildens barndom var det annorlunda. Dataspelens grafik bestod av ett fåtal och ganska stora pixlar vilket gjorde att figurer och landskap såg ganska kantiga ut. Trots att det idag går att göra digitala bilder med fotorealistiskt skärpa så finns det många spelutvecklare, musiker och konstnärer som vänder tillbaka till de tidiga dataspelens estetik. Resultatet är en våg av retrospel, chipmusik och pixelmålningar.

Johan Löfgren är kanske den konstnär i Sverige som gjort sig mest känd för att använda sig av de tidiga dataspelens estetik i sina målningar. Löfgrens målningar är i stort sett uppbyggda med hjälp av fyrkantiga rutor (pixlar) med en begränsad palett som gör att man tänker på 80-talens arkadspel som Super Mario Bros och Donkey Kong när man ser hans målningar. Några av hans målningar har fått titeln ”neo arcade” och skulle man lägga till ett -ism, så skulle man få konstriktningen neoarkadism, vilket är ett passande namn för den nya typ av konst som Löfgren och många andra konstnärer skapar med inspiration från 80-talens arkadspel.

I mars-april deltar Löfgren i samlingsutställningen ”MyComputer” på konsthallen 300m3 i Göteborg. Löfgren visar där videoverket ”Sketchbook of the Neo Arcade” som består av ett antal filmsekvenser där man ser hur Löfgren bygger upp sina bilder med hjälp av pixlar i olika färger. Videon visar arbetsprocessen bakom hans målningar och till skillnad från annan datorgrafik som idag görs med vektoriserade program som Photoshop, så ser det ut som om Löfgren använt sig ritprogram från 80-talet som bara kunde skapa bilder med hjälp av stora fyrkanter. Det är naturligtvis en del av Löfgrens estetik att efterlikna grafiken från 80-talet genom att använda stora pixlar, en begränsad färgskala och göra bilderna 2-dimensionella, till skillnad från dagens datagrafik som främst består av fotorealistiska 3D-miljöer.

mycomputer_johanlofgren

I början av året publicerade Biondi Books ”From Bits to Pieces” som handlar om Löfgrens måleri. I boken hittar man bland annat konstverket “Assasination of cubism” där man ser sex stycken Rubiks kuber som verkar genomgå en atomklyvning. Varje kub skickar ut en färgstråle som träffar en annan kub så att det blir en kedjereaktion. Titeln på verket innehåller en konsthistorisk referens till kubismen och på samma sätt som kubisterna analyserade verkligheten och sönderdelade den i geometriska former, bryter Löfgren och ner den digitala bilden och avslöjar dess minsta beståndsdelar, pixlarna.

Rubiks kub, denna 80-talets IQ-gympa, där man skulle vrida de små fyrkantiga färgbitarna på rätt plats dyker även upp hos andra samtida konstnärer. Konstnären Space Invader, som lånat sitt namn från ett populärt arkadspel från tidigt 80-talet, är en gatukonstnär som reser runt i världen och invaderar städer min sin konst. Konstnären placerar ut mosaiker med olika karaktärer från kända dataspel som Pac Man, Space Invaders och Super Mario Bros på husväggar och andra ytor i stadsrummet. Förutom mosaiker har Space Invader även gjort konstverk uppbyggda med hjälp av Rubiks kuber. Eftersom varje kub består av 6 sidor med sex färger och 9 rutor på varje sida så kan varje kub användas för att skapa ett fält som består av 9 pixlar eller kvadrater om man så vill. Space Invaders bygger helt enkelt upp sina bilder med hjälp av Rubiks kuber som han ställer in färgen på och lägger sedan bilden som ett stort pussel. Till saken hör att Ernö Rubik som uppfann Rubiks kub var en ungersk skulptör och professor i arkitektur, så kuben har så att säga redan från början en skulptural idégrund som uppenbarligen passar att användas i konstnärliga uttryck.

mycomputer_dante_small

Norbert Bayer alias Mr Ministeck, är en ung tysk konstnär, utbildad vid Kassels konsthögskola, som också använder sig av den gamla tekniken att göra mosaiker. Som Bayers alias antyder använder han sig av ministeck en form av plastmosaik som barn använder för att göra bilder. Även här är det 80-talets arkadspel som inspirerat till pixelmosaiker av kända dataspelfigurer. Bayer har även gjort verket ”Modern Mosaics” där han skapat pixelmosaiker, som vid en första anblick verkar hämtade från något dataspel, men vid en närmare titt ser man att till varje mönster finns en kartbild. På kartan är det markerat var originalet till mönstret finns. Mönstren är alltså hämtade från historiska mosaiker från antiken och framåt. Även om formspråket är inspirerat avi 80-talets arkadspel, så är förlagan och tekniken hämtad ur konsthistorien.

Det är kanske inte så konstigt att mosaiker tilltalar konstnärer som inspireras av dataspel från 80-talet. Mosaiker består ofta av små kvadratiska bitar i olika färger och påminner mycket om hur man byggde upp figurer och landskap i 80-talens arkadspel. Jag kommer själv ihåg när jag försökte skapa enkla dataspel i slutet på 80-talet och hur det gick till när man gjorde sprits, dvs. grafiska figurer som kunde röra sig på skärmen. Dessa byggdes upp med hjälp av ett fyrkantigt rutnät där man fyllde i vilken färg varje ruta skulle ha, arbetssättet var ungefär som när man bygger upp en mosaik med hjälp av små bitar i olika färger.

Även en konstnär som Kristoffer Zetterstrand, som arbetat mycket med konst inspirerad av dataspel använder sig av mosaiker. Han har nyligen fått i uppdrag av Statens Konstråd att skapa en offentlig utsmyckning på Bromma gymnasium i Stockholm, som kommer att invigas under våren. Zetterstrand har valt att skapa stora mosaiker med miljöer och figurer som inspirerats av äldre dataspel, men i bilderna finns också konsthistoriska referenser, precis som i hans måleri. Zetterstrand medverkar, liksom Johan Löfgren, i utställningen ”MyComputer” på konsthall 300m3 i Göteborg.

Det finns alltså idag många konstnärer som skapar det som man kallar pixelkonst, ett begrepp som är väldigt brett och innefattar alla som på något sätt skapar konst eller illustrationer med inspiration från 80-talets datagrafik. För att bättre kunna ringa in denna inriktning inom samtidskonsten borde man därför istället använda begreppet neoarkadism. Det skulle innefatta konstnärer som utgår från den speciella estetik och ikonografi som man hittar i 80-talets arkadspel. Deras bilder är ofta kantiga, färgpaletten begränsad och perspektivet 2-dimensionellt i kontrast till dagens fotorealistiska 3D-grafik. Ofta är det konst som innehåller både element av lekfullhet och nostalgi, som blandar populärkultur med referenser till konsthistorien i en respektklös och kreativ mix. Det är också en konst som är ganska low-tech, trots att den är inspirerad av dataspel, så använder konstnärerna ofta traditionella tekniker som måleri och skulptur. Man kan också konstatera att den tusenåriga tekniken att skapa mosaiker åter har kommit på modet hos den här gruppen konstnärer och att mosaikkonsten därmed fått ett nytt och intressant konstnärligt uttryck när den har kombinerats med dataspelens estetik och ikonografi.

Bilder (uppifrån och ned): Johan Löfgren, Kristoffer Zetterstrand

2008-04-01 Mathias Jansson (text), respektive konstnär (foto)

Pixlar och penslar

Click to enlarge - computer sweden 080328

”Artist and still life” av Kristoffer Zetterstrand.

Bakom utställningen står Olle Essvik och Erik Bodström. De tycker att datorbaserad konst är en genre som är eftersatt. När den här typen av utställningar produceras brukar fokus oftast ligga på själva tekniken i stället för det konstnärliga innehållet.
Utställningenvisar ett 20-tal konstnärer, svenska och internationella, som har olika förhållningssätt till datorn som konstnärligt verktyg. Besökaren kan inte bara se konst som är gjord att visas på datorer, utan det finns även flera exempel i utställningen på måleri, skulptur och performance. Den gemensamma nämnaren är att datorn har spelat en central roll för att konstverket har blivit till.
Kristoffer Zetterstrand, som tidigare gjort sig känd för sina målningar från Counterstrike där han utforskat spelens landskap, medverkar i utställningen. Han har skapat scener med inspiration från datorspel och konsthistorien.
– Min arbetsprocess börjar med att jag skissar fram motivet i 3d i datorn, där jag kan vrida och vända på scenen, flytta bild­element, sätta ljus och så vidare. Jag skulpterar arkitekturen och de olika delarna av miljön och klär dem med olika texturer, till exempel delar av bilder från egna tidigare målningar, från bilder jag hittat på nätet eller skärmdumpar från datorspel, säger Kristoffer Zetterstrand.

Trots att hela bilden byggs upp med hjälp av ett program i datorn är det ändå frågan om ett hantverk när bilden sedan överförs till målarduken.
– Måleriet är det som ger liv i bilderna. Hantverket och det utrymme som det ger för improvisation och måleriska omformuleringar av motiven är den absolut viktigaste delen av arbetet, säger Kristoffer Zetterstrand.
En annan svensk konstnär som hämtar inspiration från datorspel och konsthistorien är Johan Löfgren som i utställningen visar videoverket ”Sketchbook of the Neo Arcade”. Videofilmen visar arbetsprocessen bakom hans målningar som ofta hämtar inspiration från 1980-talets arkadspel. Liksom sina förlagor är målningarna lite kantiga och platta – till skillnad från dagens fotorealistiska grafik. Johan Löfgren bryter upp den digitala bilden och påminner oss om att den i grund och botten består av små pixlar, men att dessa i dag är så pass små att de knappast syns för ögat, vilket de gjorde i datorgrafikens barndom.

Konstnärsduon Goldin+Senneby medverkar med fotografiet ”After Microsoft”, som handlar om det som anses vara världens mest spridda datorbild, skrivbordsbilden med kullen i Windows XP, som CS skrivit om tidigare. Bilden fasas nu ut i och med operativssystemet Vistas intåg.
Ola Pehrsons verk ”Yucca Invest Trading Plant” är nästan en klassiker i de här sammanhangen. Ola Pehrson kopplade ihop en Yuccaplanta med en dator och genom olika sensorer och program kunde datorn tolka plantans tillstånd och översätta dem till termer för att köpa och sälja aktier på nätet.

Om plantan lyckades bra med sina aktieköp blev den belönad med vatten och ljus, annars uteblev de livsuppehållande belöningarna. Yuccaplantan och den globala börsen skapade en form av symbios och frågan som bland annat ställdes var om plantan i darwinistisk anda skulle kunna lära sig att tolka börsen för att överleva.
Utställningen visar inte bara nya verk utan gör också nedslag i äldre konstnärskap. Till de digitala pionjärerna räknas Sture och Charlotte Johannesson som på 1970-talet började med experiment på stordator. De två konstnärerna drev 1977–1986 en digital bildstudio, Digitalteatern, som var en av Europas första. Här arbetade de bland annat med att digitalisera fotografier och lägga till olika effekter som var nyskapande för sin tid.
Leif Elggren och CM von Hausswolff har också varit verksamma ett tag. Redan 1992 startade de The Kingdoms of Elgaland-Vargaland (KREV) som är en mikronation som består av geografiska, mentala och digitala gränsland. Konstnärerna säger att Elgaland-Vargaland är det största och mest befolkade riket på jorden som innefattar alla gränser mellan nationerna, så väl digitala gränser som andra sinnestillstånd. Varje gång du reser någonstans och varje gång du stiger in i ett annat tillstånd, som till exempel ett drömtillstånd, besöker du Elgaland-Vargaland.
För några år sedan var det populärt att konstnärer utropade egna nationer på nätet, så kallade mikronationer, men i och med utvecklingen av digitala världar som Entropia och Second Life så har det nästan helt försvunnit.
De virtuella världarna ger större möjligheter när det gäller att utforska och experimentera med nationalitet och gränser än vad en webbsida på nätet kan erbjuda.
Utställningen My Computer är en av de större som visats i Sverige med fokus på datorgenerad konst och det är en väl sammansatt utställning som innehåller många bra svenska och internationella konstnärer.
Roligast är det förstås att se att det i Sverige finns så många bra konstnärer i genren och att vi svenskar dessutom var tidigt ute med att skapa den här typen av konst.