Konstföreningen Hötorget har delat ut stipendium till en avgående student på Mejan i tio års tid. Det betyder jubileum, och det firas med utställningen ”Nymålat” på Konstakademien. En god idé. Hötorget har fört en diskret tillvaro i konstvärlden, inte så många känner egentligen till vad de är eller gör, icke desto mindre har de arbetat målinriktat med att bygga ett stabilt och stort nätverk. Konstföreningen startades 1993 av reklammannen Bertil H Schulze och består av konstintresserat reklamfolk som ursprungligen hade sina kontor runt Hötorget, därav namnet. Idag sorteras Hötorget in under SAK (Sveriges Allmänna Konstförening), men fortsätter att driva sin verksamhet ideellt med allt från olika programpunkter till själva stipendiet som finansieras via privata donationer och genom auktioner föreningen haft under åren.
På Konstakademien visas samtliga tio stipendiater sedan 1998 och det är en imponerande samling konstnärer som ryms i akademiens Galleri Öst. Alla tio är aktuella och verksamma vilket kan ses som ett gott betyg för konstföreningens näsa för talanger. Till utställningen har de allra flesta producerat nya verk och de samsas rätt väl. Olika tekniker och uttryck finns representerade och även könsfördelningen är jämn. Politiskt korrekt kan tyckas, men mer en eloge till juryn för en genomtänkt strategi, något som konstigt nog inte alltid är fallet med jurys och stipendier. Trots utställningens naturliga karaktär av gott och blandat kan man urskilja två huvudstråk. Å ena sidan ett expanderande måleri i postmodernismens kölvatten. Som samtliga av de manliga konstnärerna arbetar med upptäcker jag. Med klara färger utforskar de möjligheter och begränsningar och det är tydligt att det är fullfjädrade konstnärer det handlar om, inte längre några studenter. Särskilt Kristoffer Zetterstrand utmärker sig. Han har konsekvent undersökt rummets fysikalitet i sina arbeten. Tidigare har han utgått från bl.a. dataspel, här har han skapat digitala, tredimensionella scenografier som han sedan målat av. Han förenar det klassiska måleriet, både i motivval och metod, med den nya teknikens uttryck och möjligheter. Och det är i överföringen mellan dessa två världar som det händer något, uppstår en spänning. En oroande förskjutning i ett perspektiv eller en pixel som tränger in och börjar lösa upp bilden. Mycket träffsäkert.
Å andra sidan visar utställningen delvis på ett samhällskritiskt skärskådande med ideologiska förtecken. Andrea Hvistendahl visar verket “Guantanamo Dollhouse”, små spelpjäser på en plan indelade i olika sekvenser. Titeln är träffande och efter en stund inser man att det just är Guantanamo vi tittar på med stiliserade scener av tortyr och fångenskap. Det som först såg lite roligt ut blir plötsligt kusligt och maktens spel med den lilla människan blottas. Också Monika Marklinger visar prov på sitt politiskt medvetna konstnärskap, med en tydlig fortsättning på de senaste årens utforskande av individens roll och villkor i samhället. Rumsligt fascineras jag mest av Charlotta Mickelssons installation. Med stora, svarta stygn gör hon ingrepp i rummet. I taket, i hörnen samlas de som kluster, likt en väv eller jag ser det mer som tredimensionella streck som ruckar på idén om skala och blick. Det finns en påtaglighet som på en gång är skir och vass, flyktig och närvarande. Det är spännande att se hur det förändras när de andra besökarna i rummet avtecknas mot verket. Som också fungerar fint med Niklas Seglevis stora väggmålning.
Det tilltalande med en utställning av det här slaget är möjligheten att få se ett tvärsnitt ur den samtida konsten. Över tid blir det intressant att se vilka teman som dominerat och hur konstnärerna väljer att arbeta, vad som binder dem samman och vad som skiljer dem åt.
Deltagande konstnärer: Andrea Hvistendahl, Charlotta Mickelsson, Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger, Johan Löfgren, Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues, Sara Olausson
Bild: Kristoffer Zetterstrand
Adress: Fredsgatan 12
2007-11-21 Frida Cornell (text), Dag Sundberg (foto)
Svenska Dagbladet. Publicerad: 15 november 2007, 17.25 Missat Konsthögskolans avgångsutställningar? Nu finns chansen att se tio av det senaste decenniets mest uppmärksammade avgångs elever i en koncentrerad utställning med titeln Nymålat.
För ändamålet har uppmärksammade konstnärer som bland and ra Niklas Seglevi, Christoffer Paues, Loulou Cherinet och Linn Fernström skapat helt nya verk.
De som gjort jobbet att vaska fram de intressanta namnen ur årskullarna är konstföreningen Hötorgets styrelse, som varje år delar ut ett stipendium till en elev som går ut Konsthögskolan i Stockholm. Konstföreningen uppstod 1993 på initiativ av copywritern Bertil H Schulze med flera för att uppmuntra nyutexaminerade konstnärer. Behovet uppstod efter det att konstmarkanden rasade tillsammans med börsen när 80-talet övergick i 90-tal.
För att ge mer handfast draghjälp började man även för tio år sedan att dela ut ett stipendium.
–Men vi ville inte visa upp vad konstnärerna gjorde en gång i tiden när de fick stipendiet, säger Lisa Boström, elev på kuratorsutbildningen på Stockholms universitet.
–Vår idé är att visa var de står idag, tillägger kurskamraten Maria Efstathiou.
Tillsammans kuraterar de utställningen som omfattar måleri i det så kallat utvidgade fältet med inslag av installationskonst och video projektioner.
Att konstföreningen Hötorget, ett namn som mest ger associationer till skogsmotiv med älgar och solnedgångar, träffat rätt i sina val av stipendiater kvitteras av att samtliga tio är verksamma som konstnärer idag. Något som långtifrån är fallet för alla som efter fem omhuldande år på Konsthögskolan, Mejan, möter den krassa verkligheten utanför. Sex av dem har dessutom gallerirepresentation.
–Jag lär mig hur konstvärlden fungerar genom att gå kuratorsutbildningen, säger Maria Efstathiou, som även har en konstexamen från St Martins i London.
–Att nätverka är russinet i kakan i den här branschen.
Och nätverkat har hon och Lisa Boström gjort genom alla ateljébesök där de slagits av den starkt berättande ådra som är gemensam för konstnärerna.
Nymålat, jubileumsutställning med Hötorgsstipendiater på Konstakademien, 17/11–16/12. Verk av Andrea Hvistendahl, Charlotta Mickelsson, Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger, Johan Löfgren, Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues och Sara Olausson.
NATUR O NATUR
Gerlesborgsskolans konsthall
Hamburgsund T o m 20 aug
Först verkar det krångligt i överkant: ju konstnärer har bjudits in att delta i en utställning baserad på en essä av Ulf Linde, om det till synes långsökta sambandet mellan den franske artonhundratalspoeten Mallarmé och den svenske djur- och naturmålaren Bruno Liljefors. Fast ger man det en chans är det inte alls så besvärligt, och egentligen kan alltsammans kokas ner till Mallarmés ord om en konst som “inte skildrar saken, utan den effekt den framkallar”, som när de yttrades syftade på den symbolistiska konsten – i Sverige främst representerad av förra sekelskiftets stämningsdyrkande landskapsmåleri.
Några av de medverkande konstnärerna har tagit fasta på just att förmedla en stämning: Andreas Eriksson visar fotografier av vita björkstammar mot blekt rosa vinterhimmel, som verkar hälsa till tallarna i Prins Eugens målning Skogen. I båda bilderna skymtar solens sista strålar mellan höga raka trädstammar, och båda ger ett intryck som är på samma gång högtidligt och erotiskt. Fast Eriksson rör sig på en betydligt mer vardaglig nivå – som om prins Eugen bott i radhus.
Den väldokumenterade nordiska besattheten av ljus är tydlig i Katinka Anderssons fotografier av unga kvinnor i olika typer av landskap. De är inte porträtt av kvinnorna i lika hög grad som av naturen – stämningslandskap, där det melankoliska ljuset leder tankarna till den nordiska konsten vid förra sekelskiftet. Och precis som i Richard Berghs Riddaren och jungfrun är det svårt att inte se den unga kvinnan i skymningen, omgiven av intensivt blommande mjölkört, som ett förgänglighetsmotiv. I andra fotografier har kvinnorna insektsvingar och tycks stigna ur en saga – eller Timotejreklam (sommarklänning och böljande hår i det där speciella varma kvällsljuset som uppstår i tallskog). Det vilar ett djupt allvar över bilderna, samtidigt som de är bedövande vackra.
I Kristoffer Zetterstrands målningar återfinns den i utställningens namn implicerade motsättningen mellan det naturliga och det artificiella (Natur o natur för givetvis tankarna till motsatsparet natur och kultur) i fascinationen för klassiskt stillebenmåleri. Zetterstrands landskap är konstruerade av sterila arkitektoniska miljöer som är snyggt lånade ur konsthistorien. En kebab i bröd porträtteras mot blånande Da Vinci-berg och över Vermeer-rutiga golv släntrar lågupplösta dataspelsfigurer för att sysselsätta sig med att resa stegar – hämtade från gamla åttiotalsdataspelet Lode Runner – bland kålhuvuden från holländska grönsaksstilleben.
Det låter antagligen roligare än vad det är, för hur bisarra motivvalen än kan te sig är det en kylig värld. Och till och med i den mest artificiella av miljöer är förgängligheten närvarande: Lode Runner går ut på att, efter att ha undvikit illvilliga angripare och samlat på sig så mycket pengar som möjligt, klättra uppför en stege för att ta sig till nästa nivå. För att där samla ännu fler guldmynt. Om man inte hunnit dö innan dess alltså – frågan är kanske vad som är värst.
”Huldrans änge”,
Katinka Andesson.
“In which refreshments are
plentiful”, Kristoffer Zetterstrand.
Tidens tecken har alltid varit närvarande i konsten. Som Peder Alton konstaterade i söndagens DN tog Walker Evans inte bara dokumentärfotografier från den amerikanska depressionen, utan även bilder av reklamskyltar och varumärken i den omgivande visuella miljön.
Reklambilder och förpackningsestetik var självklara inslag för såväl Picasso som dadaisterna och blev favoritmotiv hos många amerikans ka konstnärer på Walker Evans tid, däribland målarna Charles Demuth och Stuart Davis. Det är inte utan anledning som konstnären ibland beskrivs som tecknens första uttolkare.
Frågan är bara vad dessa tecken betyder. Popkonstens segertåg på konstarenan betydde att gränsen mellan högt och lågt upphävdes. Oavsett vad man tycker, medförde Warhol och hans generation ett skifte som handlade om mer än stil. Genom att göra soppburkar och serie rutor till konstföremål ifrågasattes och revs gamla hierar kier.
Sedan dess har estetik hämtad från populärkulturen nästan per automatik kopplats ihop med ifrågasättande av gamla värden. Ju längre något befinner sig från högkulturen, desto större är ifråga – sättandet.
Men den ekvationen är i dag för simpel. Clay Ketter använder inte byggmaterial för att problematisera konstbegreppet, lika lite som Gunilla Klingbergs bruk av varumärken är en enkel kritik av institutionen.
Jag tänker på detta när jag ser Kristoffer Zetterstrand nya målningar på ALP/Peter Bergman. Sedan debuten 2003 har Zetterstrand byggt sina målningar på motiv från dataspelsvärlden. Det är en värld som länge hållits utanför “seriösa” sammanhang, men ändå handlar målningarna knappast om att ta avstånd från historien. Zetterstrand är tvärtom en skicklig målare för vilken det måleriska hantverket är en lika viktig del som motivvärlden han rör sig i. Det ser därför ut som en tanke när hans senaste målningar blandar figurer från dataspel med konsthistoriska referenser, där en “pixlad” karaktär från ett gammalt dataspel vandrar runt i ett drivet stillebenmåleri.
Varje generation tecknar sin tid. Förr var det reklamskyltar, i dag är det dataspel. Hos Kristoffer Zetterstrand innebär motivförnyelse också kontinuitet med historien.
Konstföreningen Hötorget har delat ut stipendium till en avgående student på Mejan i tio års tid. Det betyder jubileum, och det firas med utställningen ”Nymålat” på Konstakademien. En god idé. Hötorget har fört en diskret tillvaro i konstvärlden, inte så många känner egentligen till vad de är eller gör, icke desto mindre har de arbetat målinriktat med att bygga ett stabilt och stort nätverk. Konstföreningen startades 1993 av reklammannen Bertil H Schulze och består av konstintresserat reklamfolk som ursprungligen hade sina kontor runt Hötorget, därav namnet. Idag sorteras Hötorget in under SAK (Sveriges Allmänna Konstförening), men fortsätter att driva sin verksamhet ideellt med allt från olika programpunkter till själva stipendiet som finansieras via privata donationer och genom auktioner föreningen haft under åren.
