Nymålat
Konstakademien, galleri öst
17 Nov-16 Dec 2007
with:
Andrea Hvistendahl , Charlotta Mickelsson , Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger , Johan Löfgren , Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues, Sara Olausson
Svenska Dagbladet. Publicerad: 15 november 2007, 17.25
Missat Konsthögskolans avgångsutställningar? Nu finns chansen att se tio av det senaste decenniets mest uppmärksammade avgångs elever i en koncentrerad utställning med titeln Nymålat.
För ändamålet har uppmärksammade konstnärer som bland and ra Niklas Seglevi, Christoffer Paues, Loulou Cherinet och Linn Fernström skapat helt nya verk.
De som gjort jobbet att vaska fram de intressanta namnen ur årskullarna är konstföreningen Hötorgets styrelse, som varje år delar ut ett stipendium till en elev som går ut Konsthögskolan i Stockholm. Konstföreningen uppstod 1993 på initiativ av copywritern Bertil H Schulze med flera för att uppmuntra nyutexaminerade konstnärer. Behovet uppstod efter det att konstmarkanden rasade tillsammans med börsen när 80-talet övergick i 90-tal.
För att ge mer handfast draghjälp började man även för tio år sedan att dela ut ett stipendium.
–Men vi ville inte visa upp vad konstnärerna gjorde en gång i tiden när de fick stipendiet, säger Lisa Boström, elev på kuratorsutbildningen på Stockholms universitet.
–Vår idé är att visa var de står idag, tillägger kurskamraten Maria Efstathiou.
Tillsammans kuraterar de utställningen som omfattar måleri i det så kallat utvidgade fältet med inslag av installationskonst och video projektioner.
Att konstföreningen Hötorget, ett namn som mest ger associationer till skogsmotiv med älgar och solnedgångar, träffat rätt i sina val av stipendiater kvitteras av att samtliga tio är verksamma som konstnärer idag. Något som långtifrån är fallet för alla som efter fem omhuldande år på Konsthögskolan, Mejan, möter den krassa verkligheten utanför. Sex av dem har dessutom gallerirepresentation.
–Jag lär mig hur konstvärlden fungerar genom att gå kuratorsutbildningen, säger Maria Efstathiou, som även har en konstexamen från St Martins i London.
–Att nätverka är russinet i kakan i den här branschen.
Och nätverkat har hon och Lisa Boström gjort genom alla ateljébesök där de slagits av den starkt berättande ådra som är gemensam för konstnärerna.
Nymålat, jubileumsutställning med Hötorgsstipendiater på Konstakademien, 17/11–16/12. Verk av Andrea Hvistendahl, Charlotta Mickelsson, Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger, Johan Löfgren, Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues och Sara Olausson.
CLEMENS POELLINGER
Originaltexten finns här
Aftonbladet. Publicerad: 2006-08-04
NATUR O NATUR
Gerlesborgsskolans konsthall
Hamburgsund T o m 20 aug
| Först verkar det krångligt i överkant: ju konstnärer har bjudits in att delta i en utställning baserad på en essä av Ulf Linde, om det till synes långsökta sambandet mellan den franske artonhundratalspoeten Mallarmé och den svenske djur- och naturmålaren Bruno Liljefors. Fast ger man det en chans är det inte alls så besvärligt, och egentligen kan alltsammans kokas ner till Mallarmés ord om en konst som “inte skildrar saken, utan den effekt den framkallar”, som när de yttrades syftade på den symbolistiska konsten – i Sverige främst representerad av förra sekelskiftets stämningsdyrkande landskapsmåleri. Några av de medverkande konstnärerna har tagit fasta på just att förmedla en stämning: Andreas Eriksson visar fotografier av vita björkstammar mot blekt rosa vinterhimmel, som verkar hälsa till tallarna i Prins Eugens målning Skogen. I båda bilderna skymtar solens sista strålar mellan höga raka trädstammar, och båda ger ett intryck som är på samma gång högtidligt och erotiskt. Fast Eriksson rör sig på en betydligt mer vardaglig nivå – som om prins Eugen bott i radhus. Den väldokumenterade nordiska besattheten av ljus är tydlig i Katinka Anderssons fotografier av unga kvinnor i olika typer av landskap. De är inte porträtt av kvinnorna i lika hög grad som av naturen – stämningslandskap, där det melankoliska ljuset leder tankarna till den nordiska konsten vid förra sekelskiftet. Och precis som i Richard Berghs Riddaren och jungfrun är det svårt att inte se den unga kvinnan i skymningen, omgiven av intensivt blommande mjölkört, som ett förgänglighetsmotiv. I andra fotografier har kvinnorna insektsvingar och tycks stigna ur en saga – eller Timotejreklam (sommarklänning och böljande hår i det där speciella varma kvällsljuset som uppstår i tallskog). Det vilar ett djupt allvar över bilderna, samtidigt som de är bedövande vackra. I Kristoffer Zetterstrands målningar återfinns den i utställningens namn implicerade motsättningen mellan det naturliga och det artificiella (Natur o natur för givetvis tankarna till motsatsparet natur och kultur) i fascinationen för klassiskt stillebenmåleri. Zetterstrands landskap är konstruerade av sterila arkitektoniska miljöer som är snyggt lånade ur konsthistorien. En kebab i bröd porträtteras mot blånande Da Vinci-berg och över Vermeer-rutiga golv släntrar lågupplösta dataspelsfigurer för att sysselsätta sig med att resa stegar – hämtade från gamla åttiotalsdataspelet Lode Runner – bland kålhuvuden från holländska grönsaksstilleben.
Therese Bohman |
Varje generation avbildar sin tid
Tidens tecken har alltid varit närvarande i konsten. Som Peder Alton konstaterade i söndagens DN tog Walker Evans inte bara dokumentärfotografier från den amerikanska depressionen, utan även bilder av reklamskyltar och varumärken i den omgivande visuella miljön.
Reklambilder och förpackningsestetik var självklara inslag för såväl Picasso som dadaisterna och blev favoritmotiv hos många amerikans ka konstnärer på Walker Evans tid, däribland målarna Charles Demuth och Stuart Davis. Det är inte utan anledning som konstnären ibland beskrivs som tecknens första uttolkare.
Frågan är bara vad dessa tecken betyder. Popkonstens segertåg på konstarenan betydde att gränsen mellan högt och lågt upphävdes. Oavsett vad man tycker, medförde Warhol och hans generation ett skifte som handlade om mer än stil. Genom att göra soppburkar och serie rutor till konstföremål ifrågasattes och revs gamla hierar kier.
Sedan dess har estetik hämtad från populärkulturen nästan per automatik kopplats ihop med ifrågasättande av gamla värden. Ju längre något befinner sig från högkulturen, desto större är ifråga – sättandet.
Men den ekvationen är i dag för simpel. Clay Ketter använder inte byggmaterial för att problematisera konstbegreppet, lika lite som Gunilla Klingbergs bruk av varumärken är en enkel kritik av institutionen.
Jag tänker på detta när jag ser Kristoffer Zetterstrand nya målningar på ALP/Peter Bergman. Sedan debuten 2003 har Zetterstrand byggt sina målningar på motiv från dataspelsvärlden. Det är en värld som länge hållits utanför “seriösa” sammanhang, men ändå handlar målningarna knappast om att ta avstånd från historien. Zetterstrand är tvärtom en skicklig målare för vilken det måleriska hantverket är en lika viktig del som motivvärlden han rör sig i. Det ser därför ut som en tanke när hans senaste målningar blandar figurer från dataspel med konsthistoriska referenser, där en “pixlad” karaktär från ett gammalt dataspel vandrar runt i ett drivet stillebenmåleri.
Varje generation tecknar sin tid. Förr var det reklamskyltar, i dag är det dataspel. Hos Kristoffer Zetterstrand innebär motivförnyelse också kontinuitet med historien.
Håkan nilsson
Från Omkonst. Originaltexten finns här
Kristoffer Zetterstrand, ALP galleri Peter Bergman, 25/5 – 17/6 2006
Text: Leif Mattsson
I Kristoffer Zetterstrands bildvärld möts dataspelsestetiken och klassiskt genremåleri, som om inget annat vore möjligt. På den förra utställningen (2003) var det 3D-världens halvt renderade modeller som med sina hårda formbegränsningar ledde associationerna till ett ganska kyligt hard edge-måleri. Denna gång har konstnären välkomnat den måleriska traditionen och på ett mer fruktbart sätt låtit anakronismerna krydda verken.
Man frågar sig kanske varför Zetterstrand inte använder sig av möjligheterna att skriva ut sina datamanipulerade bilder på fotoskrivare, istället för det mödosamma målandet. Svaret känns på denna utställning långt mer självklart än tidigare: Zetterstrand är målare ut i fingerspetsarna och kan därför rimligtvis inte nöja sig med den totala avsaknad av taktilitet som datautskrifter ger.
I “Elegy” låter han till exempel den lilla återkommande dataspelsfiguren konfronteras med ett flödigt romantiskt landskap i Caspar David Friedrich-anda.
I “The Golden Apple” är det, genom de minutiöst beräknade scenografiska effekterna, närmast Nicolas Poussin som kommer i tankarna. Man anar gyllene snittets förbannelse (eller välsignelse) och en fascination över den förutbestämda och närmast gudomliga geometrin.
Båda dessa exempel bygger på den konstnärliga krock som uppstår när den matematiska beräkningen möter appliceringen av den svårkontrollerade färgen. Handens tydliga arbete och penseldragens svävande exakthet bjuder nödvändigt motstånd och ger målningarna en bildmässig mognad.
Den målning jag dock helst bär med mig i tankarna är “Oh, do not ask ‘what is it?'”. I denna bildrebus har Zetterstrand, förutom de överraskande stil- och genrebrotten, arbetat med en lågmäldhet som ger bilden en mjuk kontemplativ framtoning. De beskrivande delarna ger också fantastiska tolkningsmöjligheter med den knäböjande munken som tecknar av en grimaserande ballong(?), som fästs vid ett pixeluppbyggt podium, mot en bakgrund av dekorativa mönster i modernistiskt nittonhundratalsmanér.
Jag ser med glädje att Zetterstrands bildvärld har djupnat och samtidigt blivit mer avklarnad. Kanske är det detta som gör att bilderna har en så sällsynt kvardröjande verkan
“The Golden Apple” 2006 © Kristoffer Zetterstrand
“Elegy” 2006 © Kristoffer Zetterstrand
“Oh, do not ask ‘what is it?'” 2006
© Kristoffer Zetterstrand
Originaltexten finns här
