Från Konsten.
Konstakademien, Stockholm: ”Nymålat” (17/11-16/12)
Konstföreningen Hötorget har delat ut stipendium till en avgående student på Mejan i tio års tid. Det betyder jubileum, och det firas med utställningen ”Nymålat” på Konstakademien. En god idé. Hötorget har fört en diskret tillvaro i konstvärlden, inte så många känner egentligen till vad de är eller gör, icke desto mindre har de arbetat målinriktat med att bygga ett stabilt och stort nätverk. Konstföreningen startades 1993 av reklammannen Bertil H Schulze och består av konstintresserat reklamfolk som ursprungligen hade sina kontor runt Hötorget, därav namnet. Idag sorteras Hötorget in under SAK (Sveriges Allmänna Konstförening), men fortsätter att driva sin verksamhet ideellt med allt från olika programpunkter till själva stipendiet som finansieras via privata donationer och genom auktioner föreningen haft under åren.
På Konstakademien visas samtliga tio stipendiater sedan 1998 och det är en imponerande samling konstnärer som ryms i akademiens Galleri Öst. Alla tio är aktuella och verksamma vilket kan ses som ett gott betyg för konstföreningens näsa för talanger. Till utställningen har de allra flesta producerat nya verk och de samsas rätt väl. Olika tekniker och uttryck finns representerade och även könsfördelningen är jämn. Politiskt korrekt kan tyckas, men mer en eloge till juryn för en genomtänkt strategi, något som konstigt nog inte alltid är fallet med jurys och stipendier. Trots utställningens naturliga karaktär av gott och blandat kan man urskilja två huvudstråk. Å ena sidan ett expanderande måleri i postmodernismens kölvatten. Som samtliga av de manliga konstnärerna arbetar med upptäcker jag. Med klara färger utforskar de möjligheter och begränsningar och det är tydligt att det är fullfjädrade konstnärer det handlar om, inte längre några studenter. Särskilt Kristoffer Zetterstrand utmärker sig. Han har konsekvent undersökt rummets fysikalitet i sina arbeten. Tidigare har han utgått från bl.a. dataspel, här har han skapat digitala, tredimensionella scenografier som han sedan målat av. Han förenar det klassiska måleriet, både i motivval och metod, med den nya teknikens uttryck och möjligheter. Och det är i överföringen mellan dessa två världar som det händer något, uppstår en spänning. En oroande förskjutning i ett perspektiv eller en pixel som tränger in och börjar lösa upp bilden. Mycket träffsäkert.
Å andra sidan visar utställningen delvis på ett samhällskritiskt skärskådande med ideologiska förtecken. Andrea Hvistendahl visar verket “Guantanamo Dollhouse”, små spelpjäser på en plan indelade i olika sekvenser. Titeln är träffande och efter en stund inser man att det just är Guantanamo vi tittar på med stiliserade scener av tortyr och fångenskap. Det som först såg lite roligt ut blir plötsligt kusligt och maktens spel med den lilla människan blottas. Också Monika Marklinger visar prov på sitt politiskt medvetna konstnärskap, med en tydlig fortsättning på de senaste årens utforskande av individens roll och villkor i samhället. Rumsligt fascineras jag mest av Charlotta Mickelssons installation. Med stora, svarta stygn gör hon ingrepp i rummet. I taket, i hörnen samlas de som kluster, likt en väv eller jag ser det mer som tredimensionella streck som ruckar på idén om skala och blick. Det finns en påtaglighet som på en gång är skir och vass, flyktig och närvarande. Det är spännande att se hur det förändras när de andra besökarna i rummet avtecknas mot verket. Som också fungerar fint med Niklas Seglevis stora väggmålning.
Det tilltalande med en utställning av det här slaget är möjligheten att få se ett tvärsnitt ur den samtida konsten. Över tid blir det intressant att se vilka teman som dominerat och hur konstnärerna väljer att arbeta, vad som binder dem samman och vad som skiljer dem åt.
Deltagande konstnärer: Andrea Hvistendahl, Charlotta Mickelsson, Linn Fernström, Kristoffer Zetterstrand, Monika Marklinger, Johan Löfgren, Niklas Seglevi, Loulou Cherinet, Christoffer Paues, Sara Olausson
Bild: Kristoffer Zetterstrand
Adress: Fredsgatan 12
2007-11-21 Frida Cornell (text), Dag Sundberg (foto)