KRISTOFFER ZETTERSTRAND
FINAL TOUCH, 2012
OLJA PÅ DUK, 43X43CM
Text: Dan Wolgers
Det finns de som säger att ingenting egentligen blev gjort i Europa efter Giotto, som med ett jättekliv bar måleriet framåt och förebådade det moderna måleriet redan i början av 1300-talet. Därför är det så sällsamt att Kristoffer Zetterstrands sena måleri alltmer för tankarna till Giotto – äntligen och slutligen en återkomst av det moderna. Betrakta de egendomliga, drömlika men samtidigt precisa, konkreta rumsbildningama hos båda, med överraskande rekvisita och detaljer i bildlösningarna som vid en jämförelse är ofattbart kongruenta – det är ändå 800 år mellan dem.
Naturligtvis är Zetterstrand bekant med Giotto men jag tror inte för ett ögonblick att han grubblar över honom under arbetet. Zetterstrand har nog annat i tankarna. Ändå är det antagligen samma tankar; hur organiserar man rummet, vilken betraktningsvinkel ska anläggas på scenen, hur lägger man ljuset, hur för man samman gestalterna till bästa dynamik i det snäva bildrummet?
Giottos bildlösningar skulle antagligen utan vidare kunna nyttjas i de extremt framgångsrika dataspel som Zetterstrand har bidragit till med sin uråldriga kunskap. Begränsat utrymme, begränsad tid att fånga uppmärksamheten och att göra bildrutan begriplig och dramatisk – maximalt utfall, som det blir när man målar passionerat, i lidelse.
Att träda in i Scrovegni-kapellet i Padua med dess kraftfulla, osentimentala målningar av Giotto är som att träda in i ett dataspel, som vore det skärmdumpar från skilda nivåer som återges och löper i spiral i kapellets dunkel – inte alls olikt Zetterstrand, tjugofem generationer senare. Så nära det ändå känns – bara tjugofem generationer sedan.
l Zetterstrands målning Final touch begrundar en man en dödskalle av det slag som figurerar i den mexikanska dödskulten. Den kulten heroiserar och idealiserar döden, i resignation och som bepansring inför livets allvar efter Cortez och kristendomens intåg i Mexico.
Ettor och nollor, livet och döden, som i kapellet i Padua, med den magnifika scenen av Den yttersta domen som spelslut.
Giotto spelade med sin tid, sina medel och teman, Zetterstrand gör det också.
Zetterstrand stirrar i en paus i arbetet på Giotto i Final Touch. Slutligen nuddar de varandra.
Dan Wolgers
