Just så här vill konstnärerna visa upp sig för omvärlden. Hur de ser ut, sin skicklighet, sin image och sitt inre. Utställningen med svenska självporträtt från 1690 och 400 år framöver säger mycket om den tid då de målades, konstnärernas villkor och deras självbild.
NÖJE. Det är ett stycke konsthistoria som kan beskådas på Landskrona museum just nu. En historia som börjar på 1650-talet. Det var då vårt land fick en egen målarkonst. Konstmåleriet tidigare hade skötts av anonyma hantverkare eller av porträttmålare inhyrda från utlandet av hov och adel.
En av dessa invandrare stannade kvar och räknas som den svenska målarkonstens fader. Han kom från Tyskland och hette David Klöcker Ehrenstrahl. På utställningen kan vi betrakta hans självporträtt från 1690. På ömse sidor om honom hänger porträtt av hans elever Lukas van Breda och Michael Dahl.
Gemensamt för dessa tidiga självporträtt är blicken som är vänd rakt mot betraktaren. Konstnärerna tittade sig ju i en spegel och målade av vad de såg. Ehrenstrahl, som redan var etablerad hovmålare och blivit adlad behövde inte pråla med sin skicklighet. Hans porträtt visar bara hans egna anletsdrag. Bara peruken visar vilken klass han tillhörde.
Andra självporträtt från den här tiden är betydligt mer pompösa. Intressant är att till exempel jämföra Martin van Meytens två helt olika porträtt av sig själv. Ett litet på bara huvudet klätt i turban för att dölja det snaggade håret som dåtidens män ofta hade under peruken. Och ett stort, pampigt med alla attribut, peruken, den ståtliga klädedräkten, medaljer, böcker. Ett riktig PR-porträtt som visar vem han är och att han med bravur kan måla både spetsar, guld och sammet.
1735 startades den första konstskolan i Sverige, Kongliga Ritarakademien som senare blev Kungliga akademien för de fria konsterna. Självporträtten från denna tid blir friare. Nu kan konstnärerna nämligen visa upp sig på utställningar. De börjar måla landskap och vardagsmotiv. Porträttmåleriets status sjunker och blir framför allt ett sätt att försörja sig. Och att få viktiga sociala kontakter med människor med pengar.
1864 öppnar Konstakademien som den första i världen en “Fruntimmersavdelning”. Amanda Sidvall var en av de allra första eleverna. Hon reste även till Paris men när hon kom tillbaka återgick hon till rollen som “bildad borgarflicka”. Det är också som sådan hon avbildat sig själv. Hennes något yngre kollega Elisabeth Keyser målade däremot sig själv vid staffliet i sin målarateljé. Hon valde att satsa på konstnärsyrket och avstod från man och barn.
In på 1900-talet förändras porträtten radikalt. Porträttkonstens status sjunker än mer. Nu gäller för konstnärerna att hävda sin egenart och sitt inre liv. Själen blir viktigare än ytan. Självporträtten är få. Lennart Rodhe gör försök till ett kubistiskt 1943.
Än senare avspeglar konstnärerna sitt inre liv i sitt yttre. Olle Skagerfors målar sig själv med bara ett öga. Västkustmålaren Arne Isacsson ser ut som en Bohusklippa. Rolf Svedberg står naken i en pälsklädd överrock och ser ut att glöda. Lena Cronqvist visar i “Den vita duken” att hennes självbild är minst sagt ångestfylld.
Peter Dahl gör ett dubbelt självporträtt 1970. Det är ett schackparti mellan honom själv som Medelsvensson och Kapitalist. Kapitalisten vinner! 15 år senare målar han av sig tillsammans med rumlarkompisana Fred Åkerström och Bo Åkerman. Då har han ett ilsket rött sår över näsan och Fred Åkerström, som dog under tiden tavlan målades, finns bara i minnet och anletsdragen är suddiga.
Yngste konstnären är den 30-årige Kristoffer Zetterstrand. Hans “Konstnär och kebab” blir ett slags återgång och kommentar till de tidigaste porträtten på utställningen. Iklädd svart långrock stirrar han rakt på betraktaren. Kebaben på bordet avslöjar att det handlar om 1990-tal.
Tjerstin Thorsén
“Med pensel, duk och spegel — självporträtt från fem sekel”, Landskrona museum 2 nov-11 jan 2004, dagl 12-17, öppning 2 nov kl 14. Kl 14.30 talar målerikonservator Karin Hermerén om konstnärens förhållande till självporträttet.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad 31 oktober 2003 kl 11:18
Originaltexten finns här