Från Konsten.

Liljevalchs konsthall, Stockholm: Vårsalongen (23/1 – 14/3)

sunset dense terragen zetterstrand liljevalchs vårsalong

År 2000 inledde Liljevalchs konsthall ett arbete för att göra Vårsalongen till något mer konstnärligt intressant än vad som då var fallet. Vårsalongen var, framför allt under 80-talet, en tummelplats för all slags konstnärlig amatörism. Detta skall givetvis inte tolkas som att kvaliteten var genomgående dålig – det finns både begåvade och obegåvade amatörer – men problemet var att salongens möjlighet att fungera som ett bindemedel mellan den samtida konsten och den riktigt breda publiken var i stort sett obefintlig. De senaste åren har inneburit att amatörstämpeln tvättats bort från Vårsalongen, och framför allt gjort den till en scen för de unga konstnärerna att uppträda på, de som nyss lämnat konsthögskolorna men kanske ännu inte etablerat sig i gallerisystemet. Deltagande av etablerade äldre konstnärer förekommer naturligtvis, men den unga generationen dominerar stort. Så är även fallet i årets Vårsalong, som har en betydligt friare, oförutsägbar karaktär än somliga av de tidigare upplagorna, som emellanåt hägnat in konsten i olika slags tematiska ramverk. Stor hjälp i ”befrielsen” har man också haft av det faktum att konsten själv utvecklats från en mer eller mindre andaktsfull aktivitet i ett lufttomt rum till ett medium med förmåga att tränga in i samhällets porter.I ett sådant sammanhang fungerar den röriga och motsägelsefulla salongshängningen utmärkt, även om den konsekvent missgynnar uttrycksformer som video, ljudkonst och datorbaserad konst, vilka behöver en stillsammare omgivning för att fungera. Att följa några gemensamma linjer i en utställning av Vårsalongens typ låter sig inte göras. Ändå kan man urskilja teman som säger en hel del om konstsituationen av idag. Vad som mer än något annat är uppenbart är konstnärernas lätta handlag med vad man skulle kunna kalla de populära bildvärldarna och teknikerna. Astrid Bäckströms bildväv med älgar, Elizabet Christianssons pärlbroderi och Teresa Oscarssons korsstygnstavlor förenar den helgjutna kitschens idiom med ett kulturkritiskt betraktelsesätt.I ett annat hörn av samma spektrum arbetar Kristoffer Zetterstrand, Mathias Päres och Brit Mari Billström, som gör måleriet till en experimentverkstad där material, formspråk och konsthistoria bryts på ett oväntat sätt. Intressant nog är det bland de fotobaserade verken man hittar uttryck som är odelat emotionella. Vegar Moens bilder från ett dammbygge, Paul Hodgsons Caravaggioparafraser och Maja Spasovas ömsinta, horisontella porträtt av sovande uteliggare är allesamman exempel på hur en traditionellt dokumentär teknik används för att väcka känslomässiga reaktioner i enlighet med en logik som inte är särskilt ofta förekommande i samtida fotografi.

Anders Olofsson

Articles