Från Mine­craft till Velázquez

Originalartikel här: https://pedagogiskamagasinet.se/fran-minecraft-till-velazquez/

AV ANNA-KARIN S HALLONSTEN

KONSTEN I TEMAT: Counter-Strike plus den holländska 1600-talsmålaren Nicolas Poussin. Pixelgubbar plus minutiösa oljemålningar. Gissa vem?
Jo, konstnären Kristoffer Zetterstrand.

Det är inte ofta man spenderar två tredjedelar av en intervju med en konstnär framför en datorskärm. Men en stor del av Kristoffer Zetterstrands arbete utspelar sig just där i hans ateljé, på Södermalm i Stockholm. Steg ett är att sätta motivet med hjälp av ett 3D-modelleringsprogram. Steg två är att förverkliga det på en duk, även om han inte är låst vid det han åstadkommer rent digitalt. Tvärtom.

Kristoffer Zetterstrand använder referenser från alla möjliga håll. Alltifrån datorspel som Counter Strike och Mine­craft till klassiska målningar av Nicolas Poussin och Diego Velázquez. Lägg sedan till färgglada pixelfigurer som nästan ser ut att vara gjorda i pärlplattor, svartvita fotografier eller schablonbilder av dödskallar, soptunnor och ugglor så har du en någorlunda bild av hans motivvärld.

KRISTOFFER ZETTERSTRAND

Kristoffer Zetterstrand bor i Stockholm. Utbildad på Kungliga konst­högskolan. Hans verk finns representerade på Göteborgs konstmuseum och The national public art council, bland annat. Arbetar även med offentliga utsmyckningar, ofta på skolor, exempelvis Tybblelundsskolan i Örebro och Pär Lagerkvistskolan i Växjö.

– Man kan säga att jag skapar en teaterscen där föremålen är mina skådespelare. Jag sätter in figurer och föremål där alla har ett lika värde. Det är inget som är finare än något annat, säger Kristoffer Zetterstrand som just nu längtar efter att ställa sig och måla, i den andra änden av ateljén.

– Jag mår inte så bra när det blir för mycket skissande i datorn. Fast jag kan inte bara ställa mig och spontanmåla något, det är inte så jag jobbar. Och när jag inte känner mig nöjd med 3D-skisserna, ja, då dröjer det innan jag kan ställa mig där.

Det är svårt att beskriva Kristoffer Zetterstrands konst utan att lägga för mycket utrymme på att beskriva hur hans process går till rent tekniskt. Och dessutom är den väldigt spännande. Visst överför han sina uppritade 3D-motiv till duken. Men väl framför duken arbetar han vidare och lägger ner stor energi på att hitta rätt färgnyanser, detaljer och på att få skuggor att falla i rätt vinkel.

Allt för att skapa ett så skulpturalt och realistiskt uttryck som möjligt. Med andra ord: Kristoffer Zetterstrand är främst målare. Men också en konstnär vars verk kidsen känner till, som han själv uttrycker det. I alla fall alla de som spelar datorspelet Minecraft. För nio​ ​år sedan gjorde han 24 pixelversioner i miniformat av sina egna verk, som spelarna kan använda när de inreder sina interiörer i spelet.

När Kristoffer Zetterstrand gick ut Konsthögskolan 2001 jobbade han mycket med att skapa landskap hämtade från datorspelet Counter-Strike.

– Jag intresserade mig för illusioner i datorvärldar och koncentrerade mig främst på estetiken i den här typen av spel.​ ​Men senare förändrades processen, lite på grund av en slump.

– När man använder sig av 3D-program på det här viset så börjar man med att skulptera de olika miljöerna. Man kan ställa in vilket väder det ska vara, hur molnen ska se ut och hur ljuset ska falla och vad det ska vara för tid på dagen. Vid ett tillfälle kraschade programmet innan den 3D-bild jag hade byggt upp var färdigbearbetad och då insåg jag att den ofärdiga bilden blev mycket mer spännande. Det blev liksom något slags metafysiskt av det och ledde till att jag började fokusera mer på hur jag kan utnyttja och få användning av programmets begränsningar, säger han och fortsätter:

– För min del är det viktigt att våga släppa in det okända, något som bryter illusionen. Många gånger är det ”misstagen” som gör att det växer fram något intressant. Om man bara skulle förlita sig på sin egen kunskap, skicklighet och färdighet och inte släppa in något slags kaos över huvud taget, ja, då skulle det ju kännas väldigt klaustrofobiskt.

I dag låter han sig ofta inspireras av klassisk konst och använder kända målningar som utgångspunkt i sina verk, exempelvis den holländska 1600-talsmålaren Pieter de Hoochs målningar, omtalade för sina solbelysta stadsmiljöer och trappgränder.

– Jag bygger upp de miljöer som skildras i originalbilden. Ibland plockar jag bort figurerna som befolkar den ursprungliga målningen och lägger till något annat, ibland justerar jag perspektivet så att betraktaren ser motivet ur ett annat perspektiv än det upphovsmannen valde från början.

Kristoffer Zetterstrand visar en skiss under arbete där han har ritat upp grottan och landskapet från ”S:t franciscus i öknen” av Giovanni Bellini.

Han vrider och vänder på den 3D-ritade bilden som skildrar ytor och vrår som inte framkommer i urspungsmålarens verk. Fast den här delen av hans arbete är inte något som syns i hans slutgiltiga verk, betonar han. Men är en viktig del av processen.

– Kompositionen är central för mig. Sedan bygger jag vidare och gör något helt eget av det. Jag vill helt enkelt se vad som händer när man simulerar saker och ting. För min del är det själva upptäckandet som är det viktiga, och så är det ju med allt man lär sig.

AV ANNA-KARIN S HALLONSTEN

Samtal med Kristoffer Zetterstrand

Av Isac Nordgren Jonasson

 

Originalartikeln är HÄR

 

 

Frågan är om någon annan svensk konstnär arbetar lika mycket med sina förlagor som Kristoffer Zetterstrand. Med hjälp av avancerade 3D-program skannar han in olika bilder som han sedan skapar sitt alldeles egna universum av. Ett universum där gamla mästares måleri möter pixelgrafik, datorspel och fotografier från Zetterstrands privatliv.

– Jag börjar med att bygga en 3D-scen där jag oftast utgår från en annan bild. Den virtuella kameran som jag sedan använder mig av i det virtuella rummet, den utgör själva blicken. Jag kan flytta runt kameran hur som helst, jag är inte bunden till någon gravitation. Ofta sitter jag inne i programmet och tittar ut genom kameran för att det är den som ger bilden. Jag flyttar runt saker och klipper in objekt som kan vara från tidigare målningar. Först gör jag en skiss av bilden och sedan tar jag in den i programmet Vue där jag exempelvis kan ändra ljus och väder. Jag jobbar mer som en målare med färger, tidpunkt på dygnen och så vidare. Sedan kan jag rendera bilden och använda den som min förlaga. Ofta använder jag en projektor med vilken jag kan få upp bilden på duken, och så använder jag airbrush, kol och vinylfärg för att göra en skiss. Oftast tar det bara några timmar att få upp bilden, efter det börjar jag arbeta med oljefärg. Det är många processer. Jag har organiserat ateljén som två olika arbetsstationer, en för skissarbetet och en för själva målandet.

Pieter de Hooch ”A Dutch Courtyard” (1658-1660)/

3D-skiss/Kristoffer Zetterstrand ”Early Morning, Delft” (2014)/

Kristoffer Zetterstrand ”Evening, Delft” (2018)

 

– I målningen ”Evening, Delft” till exempel så har jag använt mig av en scen från Delft på 1600-talet, men den är bara en kuliss. Jag tar ut plan ur målningen så att det blir som kulisser som jag sedan sätter in i min 3D-värld. I och med att det blir en värld som man går in i när man jobbar så har jag en tendens att snöa in på saker. Vad är det jag ser där bakom i den där scenen? Jag förstod såklart att det var en kyrka, att den var gammal och att den var målad i Delft. Var finns den här bakgården i Delft? Om jag hittar den där kyrkan och jag ser på vilken sida som solen lyser, så kanske jag kan räkna ut hur mycket klockan var när bilden målades, eller rättare sagt det ögonblick som konstnären ville fånga i bilden. Jag förstod att kyrkan var Oude Kerk i Delft, även om den var lite ombyggd, och någon hade gjort en 3D-modell av den i Google Earth. Jag laddade ner 3D-modellen och lade in den i min egen värld, på samma plats som i den ursprungliga målningen. I Vue kan jag sedan simulera olika atmosfärer, moln, tid på dygnet, jag kan knappa in gps-koordinaterna och få ljuset exakt likadant, och så vidare. Jag har kommit fram till att platsen i målningen måste vara ett visst antal meter från kyrkan och så vidare. Det här inget som jag tänker att betraktaren är särskilt intresserad av utan det är mer ett sätt för mig att göra bilden min, att jag kan känna att jag förstår scenen. Jag har sedan använt scenen och gjort två målningar av den fast på olika tidpunkter på dygnet. I kvällsbilden (som finns med i utställningen på Ystads konstmuseum) har jag satt in en liten lampa. I just det här fallet har jag gått tillbaks till bilden igen. Ibland har man bestämt en plats för en bild och jag gör en massa förlagor i programmet, och sedan gör jag en målning. Ett år senare kanske jag går in i samma mapp igen och tittar på mina olika förslag och känner att en annan bild är spännande att måla. Den bilden jag målade från början var kanske inte den bästa och mest intressanta.

Du har alltså många olika virtuella världar som du har skapat, och kan besöka när du vill?

– Ja, jag måste ha skapat flera hundra genom åren.

Det måste ta väldigt mycket tid?

– Ja, det gör det. Särskilt i början. Innan jag började jobba med 3D-scener så gjorde jag stilleben som var helt påhittade.

I sina stilleben använde sig Kristoffer ofta av ramar inspirerade av 1600-talskonstnären Juan Sánchez Cotán. Han hängde upp saker i fönsterkarmar, som en morot i ett snöre, och konstruerade på så sätt väldigt strikta bildrum. Hans fria inställning till vad som kunde utgöra ett stilleben inspirerade Kristoffer i hans egna arbeten.

Juan Sánchez Cotán ”Still Life With Quince, Cabbage, Melon, and Cucumber” (1602-1603)/Kristoffer Zetterstrand ”Graham” (2003)

– Jag kan ju göra vad jag vill. Varför ska jag vara bunden till vissa regler som jag har fått för mig? Om jag stoppar in någonting från King’s Quest II eller nåt så skit samma. Jag hade ju redan tidigare hållit på mycket med dataspelsgrejer, jag gjorde en del dataspelsgrafik innan jag började med konst. Jag gillar verkligen estetiken med pixelgrejer.

Kristoffer har gjort en rad stora offentliga utsmyckningar med glasmosaikplattor där en platta har fått representera en pixel. Det största arbetet har Kristoffer gjort åt Nya Karolinska Solna och bland hans andra uppdrag finns bland andra Pär Lagerkvists Skola i Växjö och Tybblelundsskolan i Örebro. Hans verk på skolor är ofta väldigt uppskattade av eleverna som känner sig bekanta med pixelestetiken. I Vallentuna kulturhus har Kristoffer gjort ett pixelkyrkofönster där han har använt handgjort blyinfattat glas från artonhundratalet. De mest spridda uppdrag han har haft är dock de målningar som han har gjort för det otroligt populära datorspelet Minecraft. För att lära sig de verktyg som han nu använder så gjorde Kristoffer en bana till Counterstrike (ett annat extremt populärt datorspel), och sedan gjorde han en serie målningar som byggde på det.

Bilder som visar Kristoffer Zetterstrands arbeten i spelet Minecraft

– Jag har inte använt datorspel som förlagor så mycket utan mer använt mig av samma verktyg som datorspel använder sig av för att skapa mina egna förlagor. Men jag är influerad av estetiken och av hur det kan se ut i datorspel. Min debututställning 2002 bestod av bilder som jag hämtade från Counterstrike. Eftersom man spelar i två lag i Counterstrike så måste man vänta om man blir dödad till ronden har spelats klart. Då kan man antingen välja att följa efter en annan spelare och se vad som händer eller använda sig av det som kallas free look mode. Då kan man röra sig fritt genom spelet. Man kan inte prata med de andra deltagarna som strider men man kan prata med de andra som har blivit dödade. Så det är som att det existerar en andevärld parallellt med spelets ”verkliga” värld. Som död var du del av ett väldigt illusoriskt tillstånd och man kunde även flyga ut ur ”verkligheten”, genom kulisserna. Mina målningar visar ytterkanterna på den ”verkliga” världen där den bryts upp i svarta fält. De är ett möte mellan det föreställande, en sorts arkitektur, och grafikbuggarna i spelet. Det är som om vår värld hade varit platt och vi befann oss utanför i rymden och tittade in. Serien ”Westworld” leker mycket med ett liknande koncept, att det som ”spelarna” uppfattar som verkligt bara är en konstruktion, och att det existerar parallella verkligheter till spelplatsen.

Landskapen som du har målar är ofta hämtade från äldre måleri, ett måleri där Gud var väldigt närvarande. Man kan se det som att ”andevärlden” är ett substitut för Gud.

– Jag gick sedan vidare och gjorde en serie som hette ”Terragen” där min förlaga var att jag kraschade ett program som heter Terragen innan det hunnit ladda klar sin grafik. Det är ett program som skapar väldigt realistiska landskap men mina förlagor var ofärdiga. Men de senaste åren har jag inte intresserat mig så mycket för spel förutom att jag ibland stoppar in något element med den typen av estetik för att bryta av. Det behöver inte var någonting som har ett pixligt utseende utan det kan vara något som är platt bara, som påminner oss om målningens yta.

Hans Holbein den yngre ”The Ambassadors” (1533) *

– Jag tycker om att plocka delar av äldre målningar och göra dem till objekt i mina egna scener, det ger mig både frihet och kontroll.

Carl Hammoud sa när jag träffade honom, med viss avundsjuka tror jag, att du hade ännu större kontroll över ditt måleri än honom.

– Det är väl därför som jag har fastnat för den här metoden, för att allt blir mitt. Det är som att jag ställer upp allt som ett stilleben men jag behöver inte följa några regler alls. Nu när jag behärskar den här tekniken så går det väldigt snabbt att ta in vilka element jag vill, och ganska enkelt.

Man skulle kunna säga att det är du som är Gud eftersom du skapar och kontrollerar dina egna världar.

– Jag är intresserad av den konstnärliga blicken. Som i ”Las Meninas” där Velázquez ser sig själv i spegeln men perspektivet är utifrån kungaparet i spegeln bakom honom. Som jag minns det hittade jag genom 3D-modellen att blickpunkten utgick från paret i spegeln bakom Velázquez, vilket innebär att den scen som  Velázquez visar i ”Las Meninas” är just det som kungaparet skulle ha sett om de stod och blev avporträtterade av honom. Jag fantiserar om en händelse där Velázquez står och målar av kungaparet, medan barn, hundar och hovfolk tramsar omkring och kungen eller drottningen säger typ ”Diego, du borde sluta måla oss och måla det här vi ser istället”. Men för att göra det, och samtidigt få med sig själv, måste han återskapa samma scen genom att se sig själv och rummet i en stor spegel. Det är den scenen jag har avbildat i min egen målning ”The Mirror”.

– Genom att skapa bilden i 3D så kan jag välja ett motsatt perspektiv där vi ser Velázquez med målningen, den bild som han målar. Om min kamera inne i programmet står på samma plats som perspektivet i den målade bilden så hade vi inte sett någon skillnad mot ett fotografi av själva målningen men jag kan ändra den scenen utifrån hur jag flyttar kameran. Mitt sätt att jobba är att konstruera dessa olika scener och sedan målar jag av de scener som jag väljer ut. Jag är regissören och alla objekt som jag har stoppat in i min värld är som olika skådespelare.

Diego Velázquez ”Las Meninas” (1656)/3D-skiss/Kristoffer Zetterstrand ”The Mirror” (2014)

Du tar en illusion, som den som Velázquez har skapat, och förstör den. Plötsligt så visar du att hans målning är en bluff, allt består av kulisser.

– Ta målningen av Dürer (”Birth of Christ”) till exempel, den är gjord innan tekniken att måla korrekta perspektiv var utvecklad. Vad händer om jag gör en arkitektonisk modell av den? När jag vrider på scenen och vi kan titta på den bakifrån så ser vi att arkitekturen blir helt galen. Det är precis så som det funkar när man gör spel, när man arbetar som level designer. Vad händer om man hoppar upp här och ser detta? Det blir inte bra, här måste vi sätta ett osynligt skydd. Så det är lite som att jag arbetar som en level designer här men med en femtonhundratalsmålning. Faktum är att jag har bytt ut Jesusbarnet i Dürers målning mot min egen son.

Nu leker du verkligen Gud!

 

Albrecht Dürer ”Birth of Christ” (runt 1500)/3D-skisser i olika stadier/Kristoffer Zetterstrand ”Ruins Of Tomorrow” (2017)

Fördjupning:
Kristoffer Zetterstrand talar om sin konst i en föreläsning på Smithsonian American Art Museum

https://www.youtube.com/watch?v=wSRkyZ7SXM8

Exempel på hur Kristoffer rör sig runt i sina 3D-världar (bl.a. förarbete till ”Evening, Delft”)

https://www.youtube.com/watch?v=WNdjD1oSg7c&feature=youtu.be

 

 

* Psykoanalytikern Jacques Lacan tar Holbeins målning som ett exempel när han talar om den konstnärliga blicken. När man tittar på målningen ger den först en känsla av att man har kontroll över sitt seende. Sedan märker man dödskallen längst ner på duken som bara går att se i ”rätt” perspektiv om man tittar på målningen från sidan i en vinkel. Det vi som betraktare tittar på stirrar tillbaka på oss. Genom blicken som ser tillbaka på oss påminns vi om vår egen förlust. Konstnären gör sig närvarande i bilden genom att måla in den förvrängda dödskallen, och vi blir som betraktare samtidigt medvetna om oss själva. Symbolerna av makt och lust i Holbeins målning (rikedom, konst, vetenskap, ambition) är enligt Lacan helt underkastade. Det magiska flytande objektet symboliserar ”vår egen intighet”.

Commissioned by Stockholms konstråd / Stockholm Art Council 2007. Finished spring 2008.
[ Bromma gymnasium, Nyängsv. 152-154, Bromma. T-bana Stora Mossen ]

Konstens frågeformulär # 45

Original article here: http://konsten.net/konstens-frageformular-45-kristoffer-zetterstrand/

Boxworld

Interview made for GEE Magazine

By Christian Neeb

Original interview in german here

pixel-painting in Minecraft 

——————————————————————————————–

By Christian Neeb

Schachtelwelten

——————————————————————————————– 

Schachtelwelten

In der aktuellen Ausgabe von GEE stellen wir euch den schwedischen Künstler Kristoffer Zetterstrand vor, der aus klassischer Malerei, Retrografik und 3D-Perspektiven großartige Kunst-Remixe erstellt. Im Interview gibt er einen Einblick in seine Arbeit, Inspirationsquellen und seine Liebe zu Videospielen.

Wie kam es zu deiner Entscheidung, Malerei und Videospiel-Ästhetik zu vereinen?

Ich bin in Stockholm aufgewachsen, aber einige Jahre lang ist meine Familie quer über den Kontinent gereist. Ich habe eine Weile in Dänemark gelebt. Und in Frankreich, hauptsächlich in Paris. Ich war zwölf Jahre, als ich nach Paris kam. Die Stadt hat mich stark beeinflusst. Ich hatte schon immer gemalt und gezeichnet, aber dort nahm alles an Fahrt auf. Die Museen übten eine starke Anziehungskraft aus. Ich saß einfach dort und malte. Als Teenager begann ich auch, die frühen PC-Spiele wie „Wasteland“ und „King’s Quest“ zu spielen. Später erstellte ich sogar Pixel-Art für einen Spielentwickler, aber als ich mein Studium an einer Kunsthochschule begann, konzentrierte ich mich zunächst wieder auf die Malerei. Gegen Ende meiner Studienzeit in Madrid floß beides ineinander. Meine Tage bestanden zu gleichen Teilen aus Malerei im Prado Museum und „Half-Life“-Deathmatch-Partien im Internetcafé, und ich begann, mit Computer-Bildern in meinen Gemälden zu experimentieren.

Wieso ist Perspektive ein elementarer Bestandteil deiner Arbeit?

Ich war schon früh fasziniert von den Werken der italienischen Renaissance, besonders von Piero Della Francesca. Die Erfindung der linearen Perspektive während der Renaissance änderte die Bildwelt der westlichen Hemisphäre. Heute sind wir so an sie gewöhnt, dass wir sie als selbstverständlich erachten und beispielsweise unsere 3D-Software auf sie angewiesen ist. Ich interessiere mich außerdem dafür, wie die menschliche Vorstellungskraft Welten erschafft. Trotzdem habe ich nie explizit entschieden, dass die Frage nach Perspektive ein Teil meiner Arbeit sein soll. Da sie mich aber so fasziniert, komme ich immer wieder auf sie zurück. Mit dem pythargoräischen Verständnis von Mathematik, der Harmonie der Zahlen und den Fibonacci-Serien ist es ähnlich. Die Serie von Gemälden namens „Levels“ (2006) beispielsweise, in der Graham aus „King’s Quest“ dargestellt wird, wie er durch verschiedene Szenarien wandelt, jede Leinwand ein Level aus seinem Abenteuer, habe ich extrem methodisch mit dem Goldenen Schnitt komponiert.

In deinen Gemälden vermengen sich klassische Werke mit Bildkompositionen aus Retro-Spielen. Was ist der Grund für diesen Ansatz?

Der Mix entsteht aus dem Wunsch, verschiedenen bildlichen Elementen die gleiche Bedeutung zu verleihen und dabei ein Stück spielerische Freiheit in meinen Szenen zu erhalten. Ich mag es, einer 8-Bit-Blume den selben Respekt entgegen zu bringen wie einem Ausschnitt aus einem Ölgemälde von Bellini aus dem 15. Jahrhundert. Ich behandele sie in der gleichen Weise, indem ich die Bildelemente auf flache Oberflächen projiziere, obwohl sie einen dreidimensionalen Raum einnehmen. Indem ich die Flächigkeit von ausgelösten Bildelementen mit ihren Schatten im virtuellen Licht kontrastiere, wird ihre Flächigkeit vollkommen überspitzt. Zugleich erhält dabei aber auch der dreidimensionale Raum etwas unwirkliches.
Indem ich pixelige Elemente aus alten Spielen mit naturalistischen Kunstwerken kontrastiere, zum Beispiel Caspar David Friedrichs „Der Wanderer über dem Nebelmeer“ , kann ich eine neue Geschichte erzählen, in der ich mich nicht an die Konventionen einer bestimmten Realität halten muss. Das Resultat ist ein Bild, das seine eigene Realität hat, seine eigenen Regeln. Ich vergleiche das gerne mit einem Theaterstück, welches das Publikum in seinen Bann zieht. Und das obwohl man klar sehen kann, dass das Bühnenbild aus angemalten, billigen Holzlatten besteht.

In deiner Mischung aus Farbe und Pixeln wird der Künstler zum Teil des Kunstwerks und bleibt trotzdem Außenseiter und Beobachter. Was für ein Verhältnis hast du zu deinen Bildern?

Als Künstler übernehme ich bei meinen Gemälden sowohl die Rolle des Schöpfers als auch des Beobachters. In einigen von ihnen habe ich eine Figur integriert, die mit der Szenerie interagiert oder über sie sinniert, und die als ihr Schöpfer interpretiert werden könnte. Vielleicht ist sie ihr aber auch nur ausgeliefert. Da ich diese Figur ebenfalls als texturierte Fläche behandele verschwimmt die Grenze zwischen ihr und dem Rest der Szene. Ich mag den Gedanken, dass der Schöpfer, wenn man ihn so sehen will, in der Welt verankert ist, die er geschaffen hat.

In deinem Selbstporträt (siehe GEE 59), berührt dein Abbild ein Diorama, dass du geschaffen hast. Würdest du gerne Virtualität mit den Fingerspitzen berühren?

Das Gemälde heißt „Artist And Still Life“. In ihm habe ich mich selbst wie einen Künstler angezogen, komplett mit Kittel. Das mache ich im echten Leben nicht. Das Stilleben im Bild repräsentiert eine Welt, die vielleicht vollkommen im Geist des Künstlers besteht. Zugleich spielt er aber mit ihr im selben bildlichen Raum, in dem er selbst existiert. Ich würde sagen, dass es tatsächlich einen realen Wunsch repräsentiert. Auf eine Art habe ich mir diesen Wunsch aber schon erfüllt, denn als ich dieses Bild malte, habe ich diese virtuelle Welt mit meinen bloßen Händen berührt.

Wenn deine Bilder zum Spiel würden, welches Genre würde ihnen am besten zu Gesicht stehen?

Ich habe meine Gemälde bereits spielerisch verarbeitet. Beispielsweise in der „Counterstrike“-Map „(de_priory), in der ich mit Pierro Della Francescas Fresken gearbeitet habe. Ich wollte solche Maps eigentlich nur erstellen, um deren Werkzeuge zu erlernen und später eigene 3D-Welten zu erstellen. Aber ich konnte der Versuchung nicht widerstehen und musste einfach auch eigene Texturen in ihnen erstellen. Einige von ihnen basieren auf meinen Gemälden. Außerdem gibt es Pixel-Versionen einige meiner Gemälde in „Minecraft“. Das ist besonders witzig, denn viele meiner Bilder bestehen ja ohnehin zum Teil aus Old-School-Pixelgrafik. Jetzt sind sie wieder da, wo sie herkommen. Von Pixeln zum Gemälde zurück zu den Pixeln – und gemacht werden sie im Spiel aus Wolle und Holz. Wenn ich aber die Möglichkeit hätte tatsächlich gemalte Objekte in einem Spiel unterzubringen, wäre wahrscheinlich ein Adventure-Spiel meine erste Wahl. Wie „Grim Fandango“ – das wäre fantastisch.

Von Christian Neeb

Interview: From traditional painting to Game Art

Original article HERE

03/24/2010

This conversation with Swedish artist Kristoffer Zetterstrand, a classicaly trained painter, mixing art history with elements and techniques from videogames, took place via email in November 2009.

GameScenes: In 2002, Swedish gallery ALP/Peter Bergman presented “Free-look Mode”, a series of paintings inspired by Counter-Strike. Was this the first time you used computer games in your works?

Kristoffer Zetterstrand: Yes, It was the first time I made paintings using computer games as an inspiration. I had been influenced earlier on by their aesthetics and design, but never used them in such explicit way. The moment I realized I had to paint scenes based on Counter-Strike was when once I got killed in the game, and suddenly found myself partly outside the graphics, being able to see both the realistic 3D world I was bound to a second ago, as well as the black void outside the game, the graphic card’s rendering of nothingness. I had some sort of an epiphany… It was very beautiful, and I felt the urge to paint it.

GameScenes: What is the rationale behind “Free-look mode”?

Kristoffer Zetterstrand: Counter-Strike is a online team-based game, you have to wait until either team wins and the round restarts if you get killed in the game, and “Free-look Mode” in the game was simply an option to allow the users to keep following the ongoing action (although you were basically dead) by flying freely through the game map, unhindered by whether there were created graphics there or not. Flying through these environments of part realistic landscapes, part abstract void, I found that this was a very interesting re-interpretation of he classical notion of the spirit world; the dead being able to see the still living, but unable to communicate with them, and at the same time seeing through the logical construction of the world… You were also able to chat with the other dead players, and comment on the progress of the game. The images created by the game were also interesting in their unintended abstract qualities, by their mix between convincing realism and ultimate flatness, and I spent a long time trying to get the perfect screenshots. This sometimes meant I tried to get killed as quickly as possible so I could have time to get good shots. I remember getting kicked out of a few servers, because the other players thought I was weird.

GameScenes: In your paintings you often mix references from art history and videogames from the 1980s. What is you relationship to pixel art, and pixels, in general?

Kristoffer Zetterstrand: I find that in early computer graphics, where the creators only had a few colours and a limited resolution to work with, they had to be very creative, using colour and form in innovative ways – and they often produced stunning results. I also like the very idea of the pixel, presented in a sense as the smallest “image part” but still being visibly an object, a rectangle. In my images I like to enlarge these pixels, and to give them a part to play in another context. For example to move them from 2D to 3D, and exaggerate their flatness by having them cast shadows. I also like to experiment with different types of realism and painting styles in my work, treating the different image elements like actors on a stage, each with their own personality.

GameScenes: Is there any resemblance between videogames and art history?

Kristoffer Zetterstrand: Yes, of course. The game designers are not starting from a blank slate. They are just like any artist, consciously or not affected by the inherited imagery and conventions from art history, be it via advertising, movies or whatever. They are also by necessity using our common clichés, in order to tell the story. Many times however, I find fresh ideas and surprising image solutions in computer games, not as easily found in the more tradition-bound art world.

GameScenes: Many of your paintings could be described as “meta-art”. Consider, for instance, the impressive diorama titled “The Game”. Can you tell me something about the process of creating a game-based painting or a diorama?

Kristoffer Zetterstrand: I am interested in how structures mix and create new forms and meanings, and a painting in itself is just that, a combination of layers and textures that form a new whole. Also, since I trained in a classical painting tradition from the start, I have some experience in the technical aspects of ‘building’ a painting by using underpaintings, transparent paint layers and such. I try to use these techniques and sometimes to exaggerate them so that the makeup of the the painting become very visible in the finished result. In a way, I also work much like a game designer in the construction of the scenes. For some years, my process consists in sculpting all my scenes in 3D in the computer before I paint them, creating a kind of “virtual still lifes”. This means that during the whole process of sketching, given the methods of sculpting in 3D, I am very aware of the logical construction and “physicality” of the whole scene, from the inside and out. I can rotate the scene, and move my “actors” around and rearrange the lighting. The virtual camera used to render the final scene can also be moved and changed throughout the process, enabling me to try out an indefinite number of points of view. I often have rendered hundreds of candidate images for the scene before choosing the right one. It takes a lot of time. For example, the painting you mentioned, “The game”, took me three months to virtually sculpt using Maya before I decided I had a motif to use for painting.

GameScenes: How do you see the relationship between the artist and the game designer, the canvas and the screen?

Kristoffer Zetterstrand: In order not to break the ilusion in a game, the game designer needs to stay out of the picture, but I sometimes find the traces of the creation of the game to be an interesting addition to the experience, like in a Brechtian Verfremdung effect. Encountering bugs in a game is an example of such a moment, when your immersion in the game is shattered, and instead of being scared of the monster, you laugh at it being stuck halfway through the ceiling. The imperfections remind us of the creator, the artist or the game designer, and  sometimes brings us closer to the intentions of the artwork. The hand in “Pointer” was meant as a hand belonging to another realm of realism than that of the karate fighter, and the background (from Caspar David Friedrich) yet another. But I never thought of Michelangelo’s painting as I did the picture, believe it or not. It was afterwards, when someone pointed it out, that I saw the obvious connection. So in a way, I had a bug in my painting.

GameScenes: In Sweden you are a successful artist. Do you think you would have the same success if you only worked with digital media, making for example artistic videogames, and not figurative paintings?Kristoffer Zetterstrand: I have no idea. I actually worked a little with computer game graphics in the early 90’s, And I made a map for Counter-Strike (called de_priory) a couple of years ago as a way to teach myself the tools to make 3D worlds. I downloaded the free apps used to make Counter-Strike, like Worldcraft and Terragen, and also ended up creating over 200 custom textures for the game. In the end, by learning these tools I found a new way of sketching scenes to use in my paintings. I have now gone over to Maya as my 3D sketching tool, but the idea is still the same. I am still fascinated by the techniques of game creation, and I believe that I could have worked in the game design business, had I not found myself all too captured by painting.

GameScenes: How would you describe the attitude to Game Art in Sweden today?

Kristoffer Zetterstrand: I have actually never considered myself to be making “Game Art”, but I guess my influences from games, as well as the tools I’m using could sometimes include my work in that category. I think that the last few years have seen an increased media interest in gaming in general, with game reviews in major newspapers and e-sport on television. In 2002 there were very little talk of Game Art, and of course it has gotten more respect since then, but it is still in its infancy.

GameScenes: What’s your personal relationship to computer games? Do you have time to play these days?

Kristoffer Zetterstrand: Actually, the last year I have played quite little because of too much work. But recently after my last solo show, I have found some time to play a few games that I never got to finish earlier. So I just played through Fallout 3, and I’m going to finish Bioshock now.  I am looking forward to the next episode of Half-Life 2.

Text by Mathias Jansson.

Intervju – Veckans spelare