Av Dan Backman

  

Kristoffer Zetterstrands ateljé är uppdelad i två avdelningar, en digital och en analog. I den ena skapar, samplar och skulpterar han fram de virtuella 3D-världar som ligger till grund för hans målningar. Här är det datorn som utgör arbetsverktyget.

I den andra delen utförs den analoga biten, själva måleriet. Här står dukar inslagna med bubbelplast staplade, några hänger på väggen, en står på ett staffli. Färg, penslar och verktyg är prydligt placerade på bord och hyllor.

Det digitala och analoga genomsyrar Kristoffer Zetterstrands konstnärskap på alla nivåer. En knasig dataspelsgubbe kan hittas i ett romantiskt 1800-talslandskap, gestalter plockade ur en renässansmålning blir till platta klippdockor.
Världen som vi känner den har kokats ner till en pjäs med kulisser och skådespelare som rör sig genom tid och rum eller till ett dataspel med olika verklighetsnivåer där konstnären allsmäktigt styr händelseförloppet.

Det är genomkomponerade bilder som befinner sig på olika nivåer och platser, både vad gäller måleriet och motiven. Pixliga detaljer blandas med fotorealism, impressionism och ett klassiskt måleri som går tillbaka till 1600-talet.

 

 

– Alla bildobjekt är platta i datorn, förklarar Kristoffer Zetterstrand när vi träffas i ateljén på Söder.

– Det spelar ingen roll om det är en pixlad figur, ett foto eller en del av en gammal målning. De är mina skådespelare. Jag regisserar dem, bygger scenen och så blir det en slags uppsättning.

Det ser ut som att allt flyter och blandas ihop i dina bilder.

– Att inte behöva förhålla sig till en specifik verklighetsnivå ger mig frihet. Det här är min egen värld: jag vet hur allt ser ut, även det som inte syns för ögat, eller som finns utanför ramen på den färdiga bilden. Jag har skulpterat landskapet och bestämt hur molnen ska se ut, ställt in solhöjden och atmosfären, skulpterat träden.

Det är inte ovanligt att konstnärer hävdar att de skapar sin egen värld. Men jag har sällan hört någon säga det med större täckning.

– Jag går inte ut i landskapet och målar det. Jag skapar det i datorn. Men när jag jobbat ett tag med ett motiv blir det som att förhållandet mellan blicken, den virtuella kameran, och miljön som den ska avbilda blir oklar. Det blir osäkert vad som skapar vad.

När kom datorn in i konstskapandet?

– Min polares farsa hade en tidig PC och jag tyckte att det var otroligt roligt med Kings Quest och de första dataspelen. De var väldigt enkla och pixliga men jag tyckte att det var så vackert. Senare, när jag gick på Mejan, tittade jag tillbaka på det och tyckte att den lågupplösta grafiken var intressant. Då började jag experimentera med den bildvärlden.

Du borde kunna locka både dataspels-människor och en vanlig konstpublik.

– För några år sedan gjorde jag målningar till dataspelet Minecraft. Man kan bygga allting i Minecraft och nu finns det 24 målningar av mig som går att bygga. Jag har fått hundratusentals besökare till min hemsida genom det. När jag var på en mässa i Las Vegas kom det fram folk och ville ha min autograf. Det kändes helt bisarrt.

Hur målade du under studieåren?

– I början målade jag otroligt mycket modell och stilleben. Jag ville verkligen lära mig grunderna.

Var du duktig på att måla och teckna redan innan du påbörjade din konstnärliga skolning?

– Ja, det var jag. När jag var 12 bodde vi i Paris och då satt jag på Louvren och tecknade. Jag var hela tiden inne på det klassiska måleriet men på konstskolorna talades det mest om modernismen: Rhode, Kylberg, hela den traditionen. På Basis och Gerlesborgsskolan var det mycket undervisning men det klassiska måleriet betraktades ju som lite gammalmodigt så det fick jag lära mig själv. Och när jag började på Mejan var det fult att ens vilja måla. En del kunde inte förstå varför jag målade när det var fritt fram att göra vad jag ville.

Men du härdade ändå ut med måleriet. Det är det inte alla som gjort.

– Jag gick till Nationalmuseum och tecknade. Och så var jag utbytesstudent i Madrid ett år. Men det var en ganska mossig skola så efter ett tag gick jag till Prado-muséet och kopierade gamla målningar. Jag lärde mig hantverket genom att kopiera.

Det leder oundvikligen fram till ditt förhållande till Odd Nerdrum-skolan och de så kallade retrogardisterna. Antimodernistiska konstnärer som vill vara en del av den klassiska målartraditionen. Du är inte en av dem men ni delar en kärlek till det äldre måleriet.

– Jag vill inte snacka skit om dem men jag kan säga så här: det verkar som att de förutom att studera tekniken också lär sig en estetik. Det finns internationella rörelser där det högsta är att härma 1800-talets salongsmålare och där det frodas en kritik som går ut på att modernismen förfulat allt. Det känns väldigt mossigt. Många av de här målarna är tekniskt drivna men det är som att de jagar en yta. Det finns en sunkig nostalgi i det. De vill typ stå i vårsolen utanför ett gods och måla vackra damer i klänningar, eller göra dunkla självporträtt klädda i särk och döpa dom till “Solitude”.

Vilket konsthistoriskt århundrade håller du mest till i?

– Det måste vara 1800-talet. Det har också varit mycket 1600-tal och renässans. Piero della Francesca, Giotto, Bellini har varit jätteviktiga. Rembrandt såklart. Och många av hans lite yngre samtida. Vermeer i viss mån. På min förra utställning var det en hel del Pieter de Hooch, som var ungefär samtida med Vermeer. Men 1800-talet intresserade jag mig för tidigt. De första impressionisterna och realisterna. Det var som att jag var med om fejden mellan Ingres och Delacroix. Vuillard är en stor idol, men honom har jag nästan inte använt mig av, det skulle vara omöjligt.

Du har glömt Caspar David Friedrich.

– Ja, han är jätteviktig förstås.

I en av dina bilder här i ateljén har du gjort ett hopp i konsthistorien och plockat in tunnorna från Duchamps stora glas.

– Det är en studie som jag gjorde för något år sedan. Funderar faktiskt på att göra en modifierad större version av den.

Kan det bli mer av den lite senare konsthistorien i dina bilder?

– Ja. Jo. Jag har ju alltid tittat på Picasso jättemycket.

Fast det märks inte. Är det några samtida konstnärer du känner samhörighet med?

– När jag upptäckte Neo Rauch och konstnärerna kring honom kände jag att det öppnades upp någonting. Det kändes lite härligt att se det. Skönt att se några som gick bananas.

Det finns en amerikansk underground-tradition, low brow art och sådant, som man skulle kunna referera till. De använder sig också gärna av konsthistoria och populärkultur.

– Ja, jag har ju tittat på det mesta. Men när det gäller samtida grejor har jag tittat mer på konst från andra länder än den som gjorts här.

En svensk konstnär som ligger nära till hands är Per Fhager, som broderar dataspelsbilder.

– Ja. Men jag tänker inte på mina bilder som dataspelskonst. Jag är målare och sedan råkar det vara så att jag gör mina motiv i datorn.

Hur lång tid kan det ta att framställa en målning. Från skiss i datorn till sista penseldrag på duken?

– Det är väldigt olika. Ibland gör jag hundratals bilder i datorn innan jag kommer fram till något jag vill använda för en målning. Skissandet kan ta allt från en vecka till fyra månader. Jag målar ganska snabbt så ibland kan jag hålla på med bilden i datorn i två månader och sedan måla den på en vecka.

Hur noga följer du skissen?

– Kompositionen är superviktig, den är en del av historien, som är en del av skapandeprocessen.
Men vitsen är att det blir en målning, inte en kopia av en databild. Det skulle vara totalt ointressant för mig.

Du verkar ha en vetenskapligt forskande inställning till måleriet och konsten.

– Ja, jag är en nörd. Det säger folk som känner mig. De ringer när de har problem med datorn och mobilen. Eller frågor om hur planeterna snurrar. Jag är intresserad av sådant och får utlopp för det när jag skissar på datorn.

Två av de nya bilder som finns i ateljén har en filosofiskt surrealistisk gåtfullhet som kan påminna om Magritte. Det gäller särskilt figuren som betraktar en vy från en höjd men där skuggan tornar upp sig framför honom, som att vyn är en platt yta.

– Ja, det är lite Magritte, men det var inte meningen. Det är ett exempel på hur det kan bli när jag skissar. Jag hade placerat den här personen i landskapet och höll på att sätta in och ta bort saker. Men då jag flyttade lampan som lyser upp scenen och råkade sätta den bakom figuren slog skuggan plötsligt ner på kulissen. Jag bara gillade det. Det var något med enkelheten.

Du har gjort många offentliga utsmyckningar. Bland annat en stor mosaik till Nya Karolinska. Jobbar du på samma sätt med dem som med målningarna?

– Där blir det lite annorlunda. Till målningarna bygger jag upp miljön från scratch och skapar motivet, men när jag gör offentliga gestaltningar finns det ju redan en given miljö som jag först återskapar i 3D och sen bygger ett motiv på.

Din arbetsprocess är mödosam och komplicerad ändå får du väldigt mycket gjort.

– Jag tänker inte på mig själv som produktiv. Det är ju mitt jobb, det jag gör på dagarna. Jag är så inne i det så jag nästan blir lite dum i huvudet och har svårt att sluta och gå hem. Men jag måste hämta barn på dagis så jag får skärpa mig.

Kristoffer Zetterstrand ställer ut på Stene Projects Gallery i juni.

 

 

Dan Backman

Articles