Kristoffer Zetterstrands debututställning 2002 innehöll underliga landskap influerade av dataspel, senare har förlagorna kommit från halvfärdiga och scenerier digitalt skapade i ett 3D-program. I de verk som visas på Galleri PS blandas nationalromantiska landskap och holländska stilleben med motiv ur samtida, mindre statusfyllda bildvärldar. I till synes tredimensionella, målade ramar eller fönster knatar datafigurer kring i ett postmodern sammelsurium av konsthistoriska korsreferenser. Konst vars främsta ärende ligger på metanivå är sällan särskilt angelägen: den som har rätt nycklar och identifierar anspelningarna får en dos självbekräftelse, övriga knäpps på nosen. Även om också dessa bilder baseras på bilder av olika slag, är detta ett inbjudande och mer rymligt måleri. Ibland blir det väl ernstbillgren-slugt, men överlag är det riktigt upplyftande. Det beror inte bara på det skickliga handlaget eller de överrumplande konstellationerna, snarare på att referenserna inte är sig själva nog. De ingår i en konsthistorisk lek som vänder upp och ned på gängse bild hierarkier. I dessa ramar blir en antik skulptur inget att imponeras, och därmed behärskas, av, utan en artefakt att möta i ögonhöjd. Fast det klart, allra mest får nog den ut vars referenser omfattar såväl 1800-talsrealisten Courbet som dataspelshjälten Calavera… (Adress: Kaponjärsgatan 4, Göteborg.)
Just så här vill konstnärerna visa upp sig för omvärlden. Hur de ser ut, sin skicklighet, sin image och sitt inre. Utställningen med svenska självporträtt från 1690 och 400 år framöver säger mycket om den tid då de målades, konstnärernas villkor och deras självbild.
NÖJE. Det är ett stycke konsthistoria som kan beskådas på Landskrona museum just nu. En historia som börjar på 1650-talet. Det var då vårt land fick en egen målarkonst. Konstmåleriet tidigare hade skötts av anonyma hantverkare eller av porträttmålare inhyrda från utlandet av hov och adel.
En av dessa invandrare stannade kvar och räknas som den svenska målarkonstens fader. Han kom från Tyskland och hette David Klöcker Ehrenstrahl. På utställningen kan vi betrakta hans självporträtt från 1690. På ömse sidor om honom hänger porträtt av hans elever Lukas van Breda och Michael Dahl.
Gemensamt för dessa tidiga självporträtt är blicken som är vänd rakt mot betraktaren. Konstnärerna tittade sig ju i en spegel och målade av vad de såg. Ehrenstrahl, som redan var etablerad hovmålare och blivit adlad behövde inte pråla med sin skicklighet. Hans porträtt visar bara hans egna anletsdrag. Bara peruken visar vilken klass han tillhörde.
Andra självporträtt från den här tiden är betydligt mer pompösa. Intressant är att till exempel jämföra Martin van Meytens två helt olika porträtt av sig själv. Ett litet på bara huvudet klätt i turban för att dölja det snaggade håret som dåtidens män ofta hade under peruken. Och ett stort, pampigt med alla attribut, peruken, den ståtliga klädedräkten, medaljer, böcker. Ett riktig PR-porträtt som visar vem han är och att han med bravur kan måla både spetsar, guld och sammet.
1735 startades den första konstskolan i Sverige, Kongliga Ritarakademien som senare blev Kungliga akademien för de fria konsterna. Självporträtten från denna tid blir friare. Nu kan konstnärerna nämligen visa upp sig på utställningar. De börjar måla landskap och vardagsmotiv. Porträttmåleriets status sjunker och blir framför allt ett sätt att försörja sig. Och att få viktiga sociala kontakter med människor med pengar.
1864 öppnar Konstakademien som den första i världen en “Fruntimmersavdelning”. Amanda Sidvall var en av de allra första eleverna. Hon reste även till Paris men när hon kom tillbaka återgick hon till rollen som “bildad borgarflicka”. Det är också som sådan hon avbildat sig själv. Hennes något yngre kollega Elisabeth Keyser målade däremot sig själv vid staffliet i sin målarateljé. Hon valde att satsa på konstnärsyrket och avstod från man och barn.
In på 1900-talet förändras porträtten radikalt. Porträttkonstens status sjunker än mer. Nu gäller för konstnärerna att hävda sin egenart och sitt inre liv. Själen blir viktigare än ytan. Självporträtten är få. Lennart Rodhe gör försök till ett kubistiskt 1943.
Än senare avspeglar konstnärerna sitt inre liv i sitt yttre. Olle Skagerfors målar sig själv med bara ett öga. Västkustmålaren Arne Isacsson ser ut som en Bohusklippa. Rolf Svedberg står naken i en pälsklädd överrock och ser ut att glöda. Lena Cronqvist visar i “Den vita duken” att hennes självbild är minst sagt ångestfylld.
Peter Dahl gör ett dubbelt självporträtt 1970. Det är ett schackparti mellan honom själv som Medelsvensson och Kapitalist. Kapitalisten vinner! 15 år senare målar han av sig tillsammans med rumlarkompisana Fred Åkerström och Bo Åkerman. Då har han ett ilsket rött sår över näsan och Fred Åkerström, som dog under tiden tavlan målades, finns bara i minnet och anletsdragen är suddiga. Yngste konstnären är den 30-årige Kristoffer Zetterstrand. Hans “Konstnär och kebab” blir ett slags återgång och kommentar till de tidigaste porträtten på utställningen. Iklädd svart långrock stirrar han rakt på betraktaren. Kebaben på bordet avslöjar att det handlar om 1990-tal.
Tjerstin Thorsén
“Med pensel, duk och spegel — självporträtt från fem sekel”, Landskrona museum 2 nov-11 jan 2004, dagl 12-17, öppning 2 nov kl 14. Kl 14.30 talar målerikonservator Karin Hermerén om konstnärens förhållande till självporträttet.
” .. Också Kristoffer Zetterstrand på galleri Alp utgår från den rörliga bilden, men överför den till oljemåleri. Hans källa är ett dataprogram som konstruerar fiktiva, extrema landskap avsedda som bakgrund i fantasyfilm. Zetterstrand har hejdat programmet i ett visst moment av världens skapelse. Eller dess nedmontering? Hur som helst ger hans landskap – färgade mindre av naturen än av dataprogrammets artificiella, lite kitchiga surrealism – en aning om tillvarons bräcklighet. En existentiell postproduktion.”
Med tydliga förlagor. Vad händer
i översättningen från ett medium
till ett annat?
RECENSION
KrIstoffer Nilson
Galleri Flach
Visas till och med 20/9
KrIstoffer Zetterstrand
Alp Galleri Peter Bergman
VIsas till och med 20/9
Det är två till uttrycket helt skilda utställningar: Kristoffer Nilsons
strama och reducerade arbeten och Kristoffer Zetterstrands grälla och
lite kitschiga målningar. Likväl har de något gemensamt. Båda arbetar
med tydliga förlagor som de avbildar, och det handlar i hög grad om
vad som händer i översättningen från ett medium till ett annat.
Kristoffer Nilson har tidigare visat en serie arbeten där han utgått
från olika blanketter från Skattemyndigheten. Varje verk var en mi-
nutiös avbildning av de linjer och indelningar som blir kvar om man
tar bort all text, som ett byråkratins
grundmönster. Mödosamt uppbyggda av lager på lager av våtsli-
pad krita och blyerts på mdf-board – med en finish så noggrann att
man kunde ta dem för maskingjorda – hamnade de i ett mellanläge
mellan teckning och objekt, mellan abstrakt och konkret.
En del av den nya utställningen “Sändningar” på Galleri Flach är en
direktfortsättning på dessa arbeten.Här är grundmönstret hämtat från
tv-tablåerna från en brittisk tidning under ett antal dagar i oktober 2002.
“Terrestial variations”, som de heter,löper i en serie, och dag för dag kan
man följa variationerna i det grafiska mönster som ligger som en omärklig
mall över sidorna, och som förändras utifrån varje dags tv-utbud.
Både här och i de tidigare verken bildas en intressant pendling mel-
lan förlagornas sociala konnotationer och verkens blanka tornrum.
Frågan om vad liknande grundmönster har för inverkan på våra liv
lämnas åt betraktaren. Vem står bakom dem, vad har de för betydel-
se? Det går lätt att bli konspiratorisk. Samtidigt är verken högst kon-
kreta och prosaiska i sitt tilltal.
Förlagorna till Kristoffer Zetterstrands målningar på Alp Galleri är
i stället tagna från datorn, närmare bestämt från 3D-programmet Ter-
ragen, som används för att komponera digitala landskapsbilder, ofta
till dataspeloch film. För att forma ett landskap ger man först en rad
instruktioner – om bakgrund, topografi, ytstruktur, havs nivå etcetera
– varpå programmet stegvis bygger upp bilden.
Zetterstrand har tagit en bild från skärmen mitt i denna “skapelsepro-
cess”, innan datorn hunnit arbeta klart, och sedan målat av den. Delar
av berg och mark – platta och ihåliga – svävar fritt i luften, och i flera
av de ofärdiga delarna är det helt enkelt svart.
Liksom på hans förra utställning anar man ett intresse för den digita-
la världens tomrum, för de partier som är menade att ligga utanför
synfältet eller, som här, som ännu inte har blivit bild. Zetterstrand är
en gedigen målare, ändå är verken vid en första anblick rätt avskräck-
ande. Det liknar ett slags surrealistiska schabloner, som en parafras
på någon av Magrittes målningar där svävande utsnitt av trädkronor,
berg eller moln inte har hamnat på rätt plats i bilden. Men precis som i
Kristoffer Nilsons “teckningar” handlar det om ett i högsta grad
konceptuellt förhållande till måleri. Zetterstrands bildspråk är ett lån
från en datorvärld som – i likhet med konstnärer genom århundra-
dena – kämpar för att frammana så övertygande landskap som möjligt.
Det är två fascinerande utställningar, två olika undesökningar av
“den kodade ytan”, för att låna Helena Mattssons ord i katalogtexten om
Kristoffer Nilson. Den ena som en sorts planritningar över de “sänd-
ningar” en individ erbjuds under en tid, den andra som en spelplan över en bild i vardande.
Kristoffer Zetterstrands debututställning 2002 innehöll underliga landskap influerade av dataspel, senare har förlagorna kommit från halvfärdiga och scenerier digitalt skapade i ett 3D-program. I de verk som visas på Galleri PS blandas nationalromantiska landskap och holländska stilleben med motiv ur samtida, mindre statusfyllda bildvärldar. I till synes tredimensionella, målade ramar eller fönster knatar datafigurer kring i ett postmodern sammelsurium av konsthistoriska korsreferenser. Konst vars främsta ärende ligger på metanivå är sällan särskilt angelägen: den som har rätt nycklar och identifierar anspelningarna får en dos självbekräftelse, övriga knäpps på nosen. Även om också dessa bilder baseras på bilder av olika slag, är detta ett inbjudande och mer rymligt måleri. Ibland blir det väl ernstbillgren-slugt, men överlag är det riktigt upplyftande. Det beror inte bara på det skickliga handlaget eller de överrumplande konstellationerna, snarare på att referenserna inte är sig själva nog. De ingår i en konsthistorisk lek som vänder upp och ned på gängse bild hierarkier. I dessa ramar blir en antik skulptur inget att imponeras, och därmed behärskas, av, utan en artefakt att möta i ögonhöjd. Fast det klart, allra mest får nog den ut vars referenser omfattar såväl 1800-talsrealisten Courbet som dataspelshjälten Calavera… (Adress: Kaponjärsgatan 4, Göteborg.)
