År 2000 inledde Liljevalchs konsthall ett arbete för att göra Vårsalongen till något mer konstnärligt intressant än vad som då var fallet. Vårsalongen var, framför allt under 80-talet, en tummelplats för all slags konstnärlig amatörism. Detta skall givetvis inte tolkas som att kvaliteten var genomgående dålig – det finns både begåvade och obegåvade amatörer – men problemet var att salongens möjlighet att fungera som ett bindemedel mellan den samtida konsten och den riktigt breda publiken var i stort sett obefintlig. De senaste åren har inneburit att amatörstämpeln tvättats bort från Vårsalongen, och framför allt gjort den till en scen för de unga konstnärerna att uppträda på, de som nyss lämnat konsthögskolorna men kanske ännu inte etablerat sig i gallerisystemet. Deltagande av etablerade äldre konstnärer förekommer naturligtvis, men den unga generationen dominerar stort. Så är även fallet i årets Vårsalong, som har en betydligt friare, oförutsägbar karaktär än somliga av de tidigare upplagorna, som emellanåt hägnat in konsten i olika slags tematiska ramverk. Stor hjälp i ”befrielsen” har man också haft av det faktum att konsten själv utvecklats från en mer eller mindre andaktsfull aktivitet i ett lufttomt rum till ett medium med förmåga att tränga in i samhällets porter.I ett sådant sammanhang fungerar den röriga och motsägelsefulla salongshängningen utmärkt, även om den konsekvent missgynnar uttrycksformer som video, ljudkonst och datorbaserad konst, vilka behöver en stillsammare omgivning för att fungera. Att följa några gemensamma linjer i en utställning av Vårsalongens typ låter sig inte göras. Ändå kan man urskilja teman som säger en hel del om konstsituationen av idag. Vad som mer än något annat är uppenbart är konstnärernas lätta handlag med vad man skulle kunna kalla de populära bildvärldarna och teknikerna. Astrid Bäckströms bildväv med älgar, Elizabet Christianssons pärlbroderi och Teresa Oscarssons korsstygnstavlor förenar den helgjutna kitschens idiom med ett kulturkritiskt betraktelsesätt.I ett annat hörn av samma spektrum arbetar Kristoffer Zetterstrand, Mathias Päres och Brit Mari Billström, som gör måleriet till en experimentverkstad där material, formspråk och konsthistoria bryts på ett oväntat sätt. Intressant nog är det bland de fotobaserade verken man hittar uttryck som är odelat emotionella. Vegar Moens bilder från ett dammbygge, Paul Hodgsons Caravaggioparafraser och Maja Spasovas ömsinta, horisontella porträtt av sovande uteliggare är allesamman exempel på hur en traditionellt dokumentär teknik används för att väcka känslomässiga reaktioner i enlighet med en logik som inte är särskilt ofta förekommande i samtida fotografi.
Kristoffer Zetterstrands debututställning 2002 innehöll underliga landskap influerade av dataspel, senare har förlagorna kommit från halvfärdiga och scenerier digitalt skapade i ett 3D-program. I de verk som visas på Galleri PS blandas nationalromantiska landskap och holländska stilleben med motiv ur samtida, mindre statusfyllda bildvärldar. I till synes tredimensionella, målade ramar eller fönster knatar datafigurer kring i ett postmodern sammelsurium av konsthistoriska korsreferenser. Konst vars främsta ärende ligger på metanivå är sällan särskilt angelägen: den som har rätt nycklar och identifierar anspelningarna får en dos självbekräftelse, övriga knäpps på nosen. Även om också dessa bilder baseras på bilder av olika slag, är detta ett inbjudande och mer rymligt måleri. Ibland blir det väl ernstbillgren-slugt, men överlag är det riktigt upplyftande. Det beror inte bara på det skickliga handlaget eller de överrumplande konstellationerna, snarare på att referenserna inte är sig själva nog. De ingår i en konsthistorisk lek som vänder upp och ned på gängse bild hierarkier. I dessa ramar blir en antik skulptur inget att imponeras, och därmed behärskas, av, utan en artefakt att möta i ögonhöjd. Fast det klart, allra mest får nog den ut vars referenser omfattar såväl 1800-talsrealisten Courbet som dataspelshjälten Calavera… (Adress: Kaponjärsgatan 4, Göteborg.)
Just så här vill konstnärerna visa upp sig för omvärlden. Hur de ser ut, sin skicklighet, sin image och sitt inre. Utställningen med svenska självporträtt från 1690 och 400 år framöver säger mycket om den tid då de målades, konstnärernas villkor och deras självbild.
NÖJE. Det är ett stycke konsthistoria som kan beskådas på Landskrona museum just nu. En historia som börjar på 1650-talet. Det var då vårt land fick en egen målarkonst. Konstmåleriet tidigare hade skötts av anonyma hantverkare eller av porträttmålare inhyrda från utlandet av hov och adel.
En av dessa invandrare stannade kvar och räknas som den svenska målarkonstens fader. Han kom från Tyskland och hette David Klöcker Ehrenstrahl. På utställningen kan vi betrakta hans självporträtt från 1690. På ömse sidor om honom hänger porträtt av hans elever Lukas van Breda och Michael Dahl.
Gemensamt för dessa tidiga självporträtt är blicken som är vänd rakt mot betraktaren. Konstnärerna tittade sig ju i en spegel och målade av vad de såg. Ehrenstrahl, som redan var etablerad hovmålare och blivit adlad behövde inte pråla med sin skicklighet. Hans porträtt visar bara hans egna anletsdrag. Bara peruken visar vilken klass han tillhörde.
Andra självporträtt från den här tiden är betydligt mer pompösa. Intressant är att till exempel jämföra Martin van Meytens två helt olika porträtt av sig själv. Ett litet på bara huvudet klätt i turban för att dölja det snaggade håret som dåtidens män ofta hade under peruken. Och ett stort, pampigt med alla attribut, peruken, den ståtliga klädedräkten, medaljer, böcker. Ett riktig PR-porträtt som visar vem han är och att han med bravur kan måla både spetsar, guld och sammet.
1735 startades den första konstskolan i Sverige, Kongliga Ritarakademien som senare blev Kungliga akademien för de fria konsterna. Självporträtten från denna tid blir friare. Nu kan konstnärerna nämligen visa upp sig på utställningar. De börjar måla landskap och vardagsmotiv. Porträttmåleriets status sjunker och blir framför allt ett sätt att försörja sig. Och att få viktiga sociala kontakter med människor med pengar.
1864 öppnar Konstakademien som den första i världen en “Fruntimmersavdelning”. Amanda Sidvall var en av de allra första eleverna. Hon reste även till Paris men när hon kom tillbaka återgick hon till rollen som “bildad borgarflicka”. Det är också som sådan hon avbildat sig själv. Hennes något yngre kollega Elisabeth Keyser målade däremot sig själv vid staffliet i sin målarateljé. Hon valde att satsa på konstnärsyrket och avstod från man och barn.
In på 1900-talet förändras porträtten radikalt. Porträttkonstens status sjunker än mer. Nu gäller för konstnärerna att hävda sin egenart och sitt inre liv. Själen blir viktigare än ytan. Självporträtten är få. Lennart Rodhe gör försök till ett kubistiskt 1943.
Än senare avspeglar konstnärerna sitt inre liv i sitt yttre. Olle Skagerfors målar sig själv med bara ett öga. Västkustmålaren Arne Isacsson ser ut som en Bohusklippa. Rolf Svedberg står naken i en pälsklädd överrock och ser ut att glöda. Lena Cronqvist visar i “Den vita duken” att hennes självbild är minst sagt ångestfylld.
Peter Dahl gör ett dubbelt självporträtt 1970. Det är ett schackparti mellan honom själv som Medelsvensson och Kapitalist. Kapitalisten vinner! 15 år senare målar han av sig tillsammans med rumlarkompisana Fred Åkerström och Bo Åkerman. Då har han ett ilsket rött sår över näsan och Fred Åkerström, som dog under tiden tavlan målades, finns bara i minnet och anletsdragen är suddiga. Yngste konstnären är den 30-årige Kristoffer Zetterstrand. Hans “Konstnär och kebab” blir ett slags återgång och kommentar till de tidigaste porträtten på utställningen. Iklädd svart långrock stirrar han rakt på betraktaren. Kebaben på bordet avslöjar att det handlar om 1990-tal.
Tjerstin Thorsén
“Med pensel, duk och spegel — självporträtt från fem sekel”, Landskrona museum 2 nov-11 jan 2004, dagl 12-17, öppning 2 nov kl 14. Kl 14.30 talar målerikonservator Karin Hermerén om konstnärens förhållande till självporträttet.
” .. Också Kristoffer Zetterstrand på galleri Alp utgår från den rörliga bilden, men överför den till oljemåleri. Hans källa är ett dataprogram som konstruerar fiktiva, extrema landskap avsedda som bakgrund i fantasyfilm. Zetterstrand har hejdat programmet i ett visst moment av världens skapelse. Eller dess nedmontering? Hur som helst ger hans landskap – färgade mindre av naturen än av dataprogrammets artificiella, lite kitchiga surrealism – en aning om tillvarons bräcklighet. En existentiell postproduktion.”
Kristoffer Zetterstrands debututställning 2002 innehöll underliga landskap influerade av dataspel, senare har förlagorna kommit från halvfärdiga och scenerier digitalt skapade i ett 3D-program. I de verk som visas på Galleri PS blandas nationalromantiska landskap och holländska stilleben med motiv ur samtida, mindre statusfyllda bildvärldar. I till synes tredimensionella, målade ramar eller fönster knatar datafigurer kring i ett postmodern sammelsurium av konsthistoriska korsreferenser. Konst vars främsta ärende ligger på metanivå är sällan särskilt angelägen: den som har rätt nycklar och identifierar anspelningarna får en dos självbekräftelse, övriga knäpps på nosen. Även om också dessa bilder baseras på bilder av olika slag, är detta ett inbjudande och mer rymligt måleri. Ibland blir det väl ernstbillgren-slugt, men överlag är det riktigt upplyftande. Det beror inte bara på det skickliga handlaget eller de överrumplande konstellationerna, snarare på att referenserna inte är sig själva nog. De ingår i en konsthistorisk lek som vänder upp och ned på gängse bild hierarkier. I dessa ramar blir en antik skulptur inget att imponeras, och därmed behärskas, av, utan en artefakt att möta i ögonhöjd. Fast det klart, allra mest får nog den ut vars referenser omfattar såväl 1800-talsrealisten Courbet som dataspelshjälten Calavera… (Adress: Kaponjärsgatan 4, Göteborg.)
