Från Dagens Nyheter Publicerad 040131. Av Jessica Kempe
När det som ska gestaltas blir ett med hur det gestaltas har konsten ingen ålder och ingen tid. Då letar sig konstverket bort från konstnären, ut ur språkdräkter och ansträngningar för att placera sig i ett rum mellan upphovsman/kvinna och betraktare. Om tillvägagångssätt, stilarter och mödor däremot överröstar avsikterna sker inte denna magiska förflyttning. Verket blir kvar i konventionerna. Där fastnar ofta amatörbilden, liksom gallerikonsten och kitschen.
På årets upplaga av Liljevalchs Vårsalong möter mig många bildverk utan tid och ålder. När Joanna Lombard i videon “Who´s that girl?” skildrar en kvinnas ansikte i otaliga uppträdelseformer handlar konstnärens arbete mer om människans komplexitet än om en ung kvinnas identitetsgrubblerier. Åsa Davidssons stora, måleriska iscensättningar av en liten flickas hotbilder binds visserligen till tiden genom en röd 70-talsmockasin med vit lädersula – men når med sina pregnanta färg- och rumsåtergivningar långt utanför det privata. En guidad videovisning av ett ungt pars senaste lägenhet kan både uppfattas som en dråplig kommentar till bostadsbristen och som en ironi över den yngsta vuxengenerationens egotrippade ombytlighet. Samtidigt punkterar Magdalena Dziurlikowska idén om hemmet som museum och självmanifesterande projekt.
Om medierna inte omedelbart påtalat att Vårsalongen detta år domineras av konstnärer födda pa 70-talet hade jag inte reflekterat över åldersfrågan (av totalt 62 utställare är 36 födda på 70-talet eller senare). I min blick kan 70-talisternas bidrag knappast kategoriseras som generationsskildringar. Med nya metoder och höga precisionskrav fångar den yngsta konstnärsgenerationen samtidens universella perspektivförskjutningar. Inom jämställdhetsdebatten till exempel.
I Allan Södermans (född -81) målning “Psykstan” rymmer stadsbilden världens alla arkitektoniska, ornamentala och konstnärliga stilar. Hos Kristoffer Zetterstrand får det digitala landskapet samma andliga status som naturen själv.
I decennier innefattade Vårsalongen endast måleri, skulptur, teckning och grafik. 1993 tog man tillfälligt emot “all slags bildkonst”. 1997 välkomnades den fotobaserade bildkonsten. Först 1999 bjöds den textila konsten in. Nu har det fem år förflutit sedan den nya Liljevalchschefen Bo Nilsson beslöt att reformera Vårsalongen. Genom att öppna för alla slags medier och fler verk av samma konstnär, ge mer plats åt varje verk, utse ny jury varje år med uppdrag att också utforma utställningen vill man nå såväl yngre konstnärer “på gång” som de äldre och etablerade.
Att Vårsalongen har professionaliserats och inte längre vill vara ett forum för amatörer utesluter inte självlärda konstnärer. Juryn bedömer verken anonymt. På utställningen visas flera intressanta autodidakter. Med ambitionen att vara en alternativ konstscen kan Vårsalongen fortfarande våga kalla sig salong.