Vi lever i en digital värld som i hög grad eftersträvar fotorealism. Det är tydligt när man tittar på dataspelens grafik som bara blir bättre och bättre och detsamma gäller TV och film, där det digitala HD-format ska ge oss nya knivskarpa och detaljrika illusionen. Den digitala bilden är uppbyggd av pixlar, där en pixel är den minsta beståndsdelen i bilden. Desto fler pixlar en bild har desto högre upplösning. Alvy Ray Smith, som är datagrafiker har räknat ut att verkligheten har en upplösning på runt 80 miljoner pixlar så frågan är väl kanske hur länge det dröjer innan den digitala bilden blir lika verklig som verkligheten?

För drygt 30 år sedan, i den digitala bildens barndom var det annorlunda. Dataspelens grafik bestod av ett fåtal och ganska stora pixlar vilket gjorde att figurer och landskap såg ganska kantiga ut. Trots att det idag går att göra digitala bilder med fotorealistiskt skärpa så finns det många spelutvecklare, musiker och konstnärer som vänder tillbaka till de tidiga dataspelens estetik. Resultatet är en våg av retrospel, chipmusik och pixelmålningar.

Johan Löfgren är kanske den konstnär i Sverige som gjort sig mest känd för att använda sig av de tidiga dataspelens estetik i sina målningar. Löfgrens målningar är i stort sett uppbyggda med hjälp av fyrkantiga rutor (pixlar) med en begränsad palett som gör att man tänker på 80-talens arkadspel som Super Mario Bros och Donkey Kong när man ser hans målningar. Några av hans målningar har fått titeln ”neo arcade” och skulle man lägga till ett -ism, så skulle man få konstriktningen neoarkadism, vilket är ett passande namn för den nya typ av konst som Löfgren och många andra konstnärer skapar med inspiration från 80-talens arkadspel.

I mars-april deltar Löfgren i samlingsutställningen ”MyComputer” på konsthallen 300m3 i Göteborg. Löfgren visar där videoverket ”Sketchbook of the Neo Arcade” som består av ett antal filmsekvenser där man ser hur Löfgren bygger upp sina bilder med hjälp av pixlar i olika färger. Videon visar arbetsprocessen bakom hans målningar och till skillnad från annan datorgrafik som idag görs med vektoriserade program som Photoshop, så ser det ut som om Löfgren använt sig ritprogram från 80-talet som bara kunde skapa bilder med hjälp av stora fyrkanter. Det är naturligtvis en del av Löfgrens estetik att efterlikna grafiken från 80-talet genom att använda stora pixlar, en begränsad färgskala och göra bilderna 2-dimensionella, till skillnad från dagens datagrafik som främst består av fotorealistiska 3D-miljöer.

I början av året publicerade Biondi Books ”From Bits to Pieces” som handlar om Löfgrens måleri. I boken hittar man bland annat konstverket “Assasination of cubism” där man ser sex stycken Rubiks kuber som verkar genomgå en atomklyvning. Varje kub skickar ut en färgstråle som träffar en annan kub så att det blir en kedjereaktion. Titeln på verket innehåller en konsthistorisk referens till kubismen och på samma sätt som kubisterna analyserade verkligheten och sönderdelade den i geometriska former, bryter Löfgren och ner den digitala bilden och avslöjar dess minsta beståndsdelar, pixlarna.

Rubiks kub, denna 80-talets IQ-gympa, där man skulle vrida de små fyrkantiga färgbitarna på rätt plats dyker även upp hos andra samtida konstnärer. Konstnären Space Invader, som lånat sitt namn från ett populärt arkadspel från tidigt 80-talet, är en gatukonstnär som reser runt i världen och invaderar städer min sin konst. Konstnären placerar ut mosaiker med olika karaktärer från kända dataspel som Pac Man, Space Invaders och Super Mario Bros på husväggar och andra ytor i stadsrummet. Förutom mosaiker har Space Invader även gjort konstverk uppbyggda med hjälp av Rubiks kuber. Eftersom varje kub består av 6 sidor med sex färger och 9 rutor på varje sida så kan varje kub användas för att skapa ett fält som består av 9 pixlar eller kvadrater om man så vill. Space Invaders bygger helt enkelt upp sina bilder med hjälp av Rubiks kuber som han ställer in färgen på och lägger sedan bilden som ett stort pussel. Till saken hör att Ernö Rubik som uppfann Rubiks kub var en ungersk skulptör och professor i arkitektur, så kuben har så att säga redan från början en skulptural idégrund som uppenbarligen passar att användas i konstnärliga uttryck.

Norbert Bayer alias Mr Ministeck, är en ung tysk konstnär, utbildad vid Kassels konsthögskola, som också använder sig av den gamla tekniken att göra mosaiker. Som Bayers alias antyder använder han sig av ministeck en form av plastmosaik som barn använder för att göra bilder. Även här är det 80-talets arkadspel som inspirerat till pixelmosaiker av kända dataspelfigurer. Bayer har även gjort verket ”Modern Mosaics” där han skapat pixelmosaiker, som vid en första anblick verkar hämtade från något dataspel, men vid en närmare titt ser man att till varje mönster finns en kartbild. På kartan är det markerat var originalet till mönstret finns. Mönstren är alltså hämtade från historiska mosaiker från antiken och framåt. Även om formspråket är inspirerat avi 80-talets arkadspel, så är förlagan och tekniken hämtad ur konsthistorien.

Det är kanske inte så konstigt att mosaiker tilltalar konstnärer som inspireras av dataspel från 80-talet. Mosaiker består ofta av små kvadratiska bitar i olika färger och påminner mycket om hur man byggde upp figurer och landskap i 80-talens arkadspel. Jag kommer själv ihåg när jag försökte skapa enkla dataspel i slutet på 80-talet och hur det gick till när man gjorde sprits, dvs. grafiska figurer som kunde röra sig på skärmen. Dessa byggdes upp med hjälp av ett fyrkantigt rutnät där man fyllde i vilken färg varje ruta skulle ha, arbetssättet var ungefär som när man bygger upp en mosaik med hjälp av små bitar i olika färger.

Även en konstnär som Kristoffer Zetterstrand, som arbetat mycket med konst inspirerad av dataspel använder sig av mosaiker. Han har nyligen fått i uppdrag av Statens Konstråd att skapa en offentlig utsmyckning på Bromma gymnasium i Stockholm, som kommer att invigas under våren. Zetterstrand har valt att skapa stora mosaiker med miljöer och figurer som inspirerats av äldre dataspel, men i bilderna finns också konsthistoriska referenser, precis som i hans måleri. Zetterstrand medverkar, liksom Johan Löfgren, i utställningen ”MyComputer” på konsthall 300m3 i Göteborg.

Det finns alltså idag många konstnärer som skapar det som man kallar pixelkonst, ett begrepp som är väldigt brett och innefattar alla som på något sätt skapar konst eller illustrationer med inspiration från 80-talets datagrafik. För att bättre kunna ringa in denna inriktning inom samtidskonsten borde man därför istället använda begreppet neoarkadism. Det skulle innefatta konstnärer som utgår från den speciella estetik och ikonografi som man hittar i 80-talets arkadspel. Deras bilder är ofta kantiga, färgpaletten begränsad och perspektivet 2-dimensionellt i kontrast till dagens fotorealistiska 3D-grafik. Ofta är det konst som innehåller både element av lekfullhet och nostalgi, som blandar populärkultur med referenser till konsthistorien i en respektklös och kreativ mix. Det är också en konst som är ganska low-tech, trots att den är inspirerad av dataspel, så använder konstnärerna ofta traditionella tekniker som måleri och skulptur. Man kan också konstatera att den tusenåriga tekniken att skapa mosaiker åter har kommit på modet hos den här gruppen konstnärer och att mosaikkonsten därmed fått ett nytt och intressant konstnärligt uttryck när den har kombinerats med dataspelens estetik och ikonografi.

Bilder (uppifrån och ned): Johan Löfgren, Kristoffer Zetterstrand

2008-04-01 Mathias Jansson (text), respektive konstnär (foto)